Therese

11 oktober 2013 10:20

Hej Nicole,

Vill börja med att beklaga er sorg. Det som du och din sambo går igenom just nu är förj-vligt, orättvist och sorgligt. Ingen förälder skall behöva planera sitt barns begravning.

Att säga att jag vet precis hur det känns är väl att ta i men jag vet på ett ungefär hur du känner dig i alla fall. Jag har precis förlorat ett barn jag också. Min kille blev 11 dagar. Han fattas mig och mitt hjärta är föralltid trasigt.

Hur skall man orka gå vidare frågar man sig. Ja hur gör man...jag måste upp på morgonen för att ta mina äldre barn till skolan. Jag måste laga mat på dagarna för att mina äldre barn skall bli mätta. Jag måste städa huset för att mina äldre barn skall kunna leka och leva utan smuts. Jag måste tvätta kläder för att mina äldre barn inte skall vara lortiga. Jag har så många måsten....och för min del så är det dem som räddat mig.
Jag är fortfarande utom mig av sorg. Mitt hjärta skriker efter Edvin hela tiden men någonstans finner jag ork och viljan att ge mina äldre barn en kärleksfull mamma.

Jag har inte varit änglamamma speciellt länge (2 månader) så jag har egentligen inga direkta råd mer än att det tar tid. Låt sorgen ha sin gång. Den som säger att tiden läker alla sår har nog inte förlorat ett barn. För hur skall tiden någonsin kunna lappa ihop mitt trasiga inre?

Min hjälp så här långt i sorgen har varit just min blogg. Där skriver jag alla mina tankar. Jag har alltid (precis som du med) haft lättare att skriva än att tala. Jag har svårt att öppna mig för mina närmaste. Jag har inte kunnat prata med någon om min sorg, förutom min man. Men han vill inte prata längre...iaf verkar det så eftersom han aldrig nämner vår son.

Hann du ta kort? Jag önskar verkligen att du fått massor med fina bilder på din dotter. Jag tittar dagligen på korten på min son. Varje gång jag ser honom så hugger det till i mig men jag antar att de huggen och den smärtan kommer bli mindre obehaglig ju längre tiden går.

Oj, detta blev långt. Men om du vill prata med någon som gått igenom samma hemska sak, eller bara skriva av dig så finns jag här.

Kram från en änglamamma
Therese

Nicole Sunshine Pedersen

11 oktober 2013 12:12

Hej Therese. Jag vill börja med att tacka dig för ditt jätte fina brev. Jag lider verkligen med dig och ja det är svårt att ta sig vidare. Jag måste erkänna att hur hemskt det än låter så är jag glad över att det finns fler än jag som gått och går igenom det här. det känns en liten lättnad av att veta att man inte är ensam. Dock måste jag också erkänna att det måste vara värre för dig. Du fick ha din son hos dig i 11 dagar, Jag fick inte en ända. Min Hailey skulle blivit född den 25 september men redan den 20 så kände jag att något var fel. jag hade inte känns henne på någon timme och när vi kom in på kontroll så bekräftade dem det värsta. hennes hjärta slog inte. vi blev skickade till sjukhuset för ultraljud och även där bekräftade dem att hennes hjärta stod still. Hela min värld rasade och jag kan än idag inte förstå hur hennes hjärta bara kunde stanna som om man tryckte på en off knapp.. Dagen efter förlöste jag henne och fick ha henne hos mig i 2 dagar. det kändes så konstigt. känslorna var blandade. jag var så lycklig och grät för att hon äntligen låg på mitt bröst och hon var så vacker. Men samtidigt grät jag för jag viste att jag aldrig skulle få höra henne eller se henne röra sig. Hon fanns inte i vår värld längre och jag ville bara dö själv. det går inte en timme utan att jag tänker på henne och önskar att hon vore här med mig. jag kan inte fatta att min dotter dog bara några dagar innan hon skulle födas och förgylla mitt liv med glädje. istället blev mitt liv fyllt med sorg och besvikelse. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det är för dig som faktiskt fick komma in i mamma rollen igen och vänja dig vid att ha din son hos dig. Jag kan verkligen inte förstå vad meningen är med livet när vi utsätts för sådant här. Du kan iaf skatta dig lycklig som faktiskt har barn. och alla måsten som faktiskt får dig att kliva upp ur sängen och göra allt du måste för att vardagen ska funka för dina nära och kära. Jag sj har ingenting. ingenting att slåss för och inget att kämpa för. jag har en chans på miljonen att bli gravid, sen förekommer mycket missfall i släkten och sen händer det här. jag är osäker på om jag någonsin kommer att få bli mamma. pappan till min dotter har inte funnits där varken under graviditeten eller nu. han bryr sig inte ett dugg. däremot har jag en underbar sambo som finns här och har funnits under hela prosessen. han bryr sig och ställer alltid upp. han är det ända som jag har att kämpa för och det är han som håller mig uppe på benen. sakta men säkert så försöker jag öppna mig och prata om hur jag mår men det är svårt när man inte litar på någon. därför har jag precis som du min blogg. här skriver jag om mitt liv och allt som jag har varit med om sedan barnsben. alla är olika och bearbetar sorgen på olika sätt. kanske din man inte vågar? han kanske är rädd för att bryta ihop eller så kanske han inte pratar om det för att han vet hur dåligt du mår? sätt er ner en kväll och fråga honom. både jag och min sambo fick tagit kort på sjukhuset och även personal där tog kort på henne. vi gjorde även både fot och hand avtryck som jag ska tattuera senare. jag har ett speciellt kort när Hailey ligger på mitt bröst och det tittar jag på varje dag, gråter och undrar varför hon togs ifrån mig. det gör så ont i hela kroppen när jag tänker på henne. jag vill ju bara ha min dotter hos mig, är det för mycket begärt? tack än en gång och vill du så finns jag här.

kram / Nicole

Klara

12 oktober 2013 11:30

Hej. Jag vill börja med, liksom de flesta andra, beklaga det som hänt 1000 gånger om. Jag vet att det antagligen inte hjälper ett skit, men jag vill göra det ändå. Det andra jag vill säga är att jag förstår dig. Jag är själv bara 13 år, men har redan förlorat en väldigt nära anhörig. Min kusin, som är lika gammal som mig, hoppade framför ett tåg i våras och tog livet av sig. Vi stod så pass nära varandra att det kändes som att förlora en syster, naturligtvis är det inte samma sak, jag har ju aldrig haft barn själv och vet verkligen inte hur det är, väntan, förhoppningarna, förberedelserna osv. Men, vad jag egentligen vill säga med allt det här är att även fast man inte tror det, även fast man är this close att ge upp varje dag, även fast man känner att det verkligen inte finns en utväg eller ljus i tunneln över huvud taget och att det är helt kört på alla plan, så lär man sig att bearbeta det. För man har inget val, för det som har hänt har hänt och man kan inget göra åt det. Med tiden lär man sig sakta att bearbeta och förstå. Eller, förstå och förstå, jag har fortfarande knappt förstått och kommer antagligen aldrig göra det heller, men det blir bättre. För varje dag blir det lite, lite bättre. Utan att man vet hur kan man helt plötsligt göra saker man aldrig trodde att man skulle kunna göra igen, för utan att man märker det, eller, ibland märker man det och ibland märker man det inte, så bearbetar man sorgen och tar sig sakta, sakta igenom den, bit för bit. Trots att det gått nästan exakt 7 månader sedan min kusin dog har jag fortfarande flashbacks, eller hur man ska kalla det. Jag är fortfarande ledsen vissa kvällar och känner att jag fått nog av allt och alla. Men som sagt, det går. Även fast man inte tror det, så orkar man, till slut. Och jag vet alltför väl hur irriterande det är att höra "du är stark, du kommer att klara det här". Det är så man vill skrika "HUR KAN DU VETA DET!? HUR KAN DU VETA OM JAG ÄR STARK ELLER INTE!? OM JAG ÄR SÅ HIMLA STARK, HUR KOMMER DET SIG DÅ ATT JAG BRYTER IHOP NÄR INGEN SER? VILL DU BYTA MED MIG ELLER? FÖR OM DU INTE VILL DET, HÅLL KÄFTEN TACK." varje gång man hör det. I alla fall för mig, för det har blivit så uttjatat. Sen kan jag ju säga som så många sa till mig, att även om Hailey inte är med dig här på jorden, kommer hon naturligtvis alltid finnas i ditt hjärta, hon kommer alltid vara med dig. Och, jag tror inte att hon skulle vilja att du tar livet av dig. Jag tror verkligen inte att hon skulle vilja att du gjorde det för hennes skull. Jag tror hon vill att du ska leva, försöka leva ett så långt och lyckligt liv som du bara kan, för hennes skull. Hon vet att ni kommer träffas igen, och hon ser fram emot det, jättemycket. Men under tiden hon väntar, kan jag slå vad om att hon hellre tittar ner från himmlen på en glad mamma som lever ett ganska bra liv ändå en en mamma som försöker ta livet av sig och skadar sig själv. Och jag vet, livet är inte rättvist, på något sätt. Jag vet ju ingenting om dig, men jag kan med 100% säkerhet säga att oavsett vad du gjort i ditt liv är du inte värd detta. Inget är värd något sådant här. Världen är inte rättvis, så det är bara att svälja skiten och komma tillbaka, tusen gånger starkare.<3

Nicole Sunshine Pedersen

12 oktober 2013 21:39

Hej Klara. Vill börja med att tacka för ditt fina meddelande. Life goes on, det är något som man ofta får höra. Många säger att dem förstår, att jag är stark, jag reser mig igen och jsg kommer att klara mig bra och det är som du säger. Man vill bara skrika rakt ut och be dem dra så långt åt helvete man bara kan. Folk kommer aldrig att förstå hur det känns för just mig, ingen kommer någonsin att veta hur jag mår och inte en jävel vet vad jag har gått igenom och om jag kommer ta mig ur det här helskinnad. Det spelar ingen roll vem man förlorar, det är alltid en förlust som innebär sorg och en lång kamp tillbaka. Det känns aldrig på samma sätt. Jag har förlorat många nära och kära men det har aldrig kännts på samma sätt. Tiden läker inte alla sår men vi lär oss att leva med dem på något sätt. Vardagen och livet går vidare vare sig vi vill det elller inte. Hailey kommer alltid att finnas i mitt hjärta och själ. Jag kommer alltid att minnas henne och ho kommer alltid att vara min dotter. Jag kan bara önska att hon vore här med mig. Jag kommer alltid att älska henne och sakna henne men på något sätt så får jag lära mig att leva med saknaden och önskan om att hon vore här. På något sätt så ska jag resa mig igen. Jag ska bli starkare än någonsin och kämpa varje dag. Jag har lärt mig en viktig sak här i livet och det är att ta vara på varje minut vi får med våra nära. Varje dag är en gåva som vi lätt tar för givet. Livet kan förändras på en minut och det blir aldrig det samma igen. Igår är historia, idag är nuet och imorgon är en gåva. Ta nu hand om dig Klara, jätte tråkigt att höra om din kusin. Jag hoppas att du tar dig igenom och sparar dem glada minnen du har av er. Kram