this-is-me-89

Alla inlägg under november 2013

Av Nicole Sunshine Pedersen - 30 november 2013 03:14

Vad är ens liv värt egentligen, Hur mycket är man värd och hur mycket ska man stå ut med. Om jag hade fått 1 krona för varje gång någon har sagt ”du är så jävla stark” så hade jag varit mång miljonär idag. Men det spelar ingen roll hur många gånger man hör det för man blir inte starkare för det. Alla säger att jag är den starkaste människan dem känner och som dem har träffat, Hur kan det då komma sig att jag känner mig som den svagaste individen på denna jord? Allt känns bara svart ibland och det känns som om jag har hela världen på mina axlar. Ibland vill jag inte alls kliva upp ur sängen på morgonen, som idag. Jag ville inte alls gå upp. Jag vaknade på helt fel sida och jag ville bara kväva mig själv med min egen kudde. Men på något jävla sätt så tvingade jag mig upp kl 11;30 och satte på kaffet, rökte mina morgon cigaretter och gjorde mig iordning. Jag tvingade mig själv till att tvätta bilen, städa här hemma och hålla humöret uppe. För jag visste trots allt att jag har en sambo som jag älskar över allt annat. Jag har gått hela dagen och bara väntat och längtat på att han skulle komma hem från jobbet. Jag längtade så efter att få vara i hans famn och känna hans värme och kärlek. Men ”poff” sa det bara så vände allt på två röda sekunder. Nu har den där känslan för att kväva sig själv etsat sig fast igen, den där kudden mot ansiktet tills man slutar andas låter jävligt skönt nu. Allt är som en jävla black out! Allt är svart, allt känns tungt, allt gör så förbannat ont och jag känner ingen lust eller vilja till att fortsätta längre. Jag både hatar och älskar dem här dagarna. Antingen så bär det eller så brister det. Det är dem här minuterna och timmarna som avgör hela ens liv. Antingen tar smärtan slut och man somnar äntligen in, eller så bankar man vett i sig själv, hittar styrkan till att resa sig igen och fortsätter framåt hur tungt det än är. Man vill egentligen inte dö, men man vill fan inte leva iheller. Jag vill bara att det ska ta slut. Du säger att vid minsta lilla motgång så rasar hela min värld, och vet du vad, du har helt rätt! Men prova att leva en jävla dag i mitt liv så ska vi se hur du mår och känner. Min barndom och uppväxt är verkligen inte den roligaste eller bästa. Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 och jag vantrivdes med mitt liv redan då. Jag fasade för att åka till fritids och skolan. Varenda jävla dag fick jag stå ut med mobbning. Jag fick höra hur jävla fet jag var och att jag inte dög till ett skit. Mina klasskamrater jagade mig hela vägen från skolan till fritids och om dem hann i kapp mig så slängde dem ner mig på marken och drog ner mina byxor och slängde dem i närmsta soptunna eller vattenpöl. Jag var livrädd varenda jävla dag. Jag växte upp med att se min egen pappa slå på min mamma och han var inte den bästa mot mig och min syster iheller. När jag var 9 så bestämde sig mamma för att flytta 15 mil utan min syster. Min ända vän och trygghet försvann, samtidigt som jag längtade efter en ny start och komma ifrån detta hemska ställe. Men min relation till min syster blev aldrig den samma igen. Istället så vände tillochmed hon mig ryggen. Hon började stjäla mina kläder, smycken, parfym osv när hon kom ner och hälsade på. Min relation till min pappa, ja vad kan man säga om den. Den var som den var. Den var varken bra eller dålig. Mamma bestämde sig för att skicka iväg mig och syrran på sommar kollo för att vi skulle ha kul och bli lite mer själv ständiga. Vi skulle åka buss dit, och ja det gjorde ju inte saken bättre precis. Det slutade med att denna 9 åringen blev lämnad själv på en okänd mack där vi hade stannat för kisse paus. Chauffören frågade alla ”är alla med”? Och självklart svarade alla som var på bussen ”ja”. Men inte jag inte, för jag var kvar på macken helt själv. Vilse och förtvivlad fick jag sitta och vänta och hoppas på att någon skulle märka att jag var borta. Det kändes som en evighet innan bussen syntes till igen. Men till slut var vi på kollot i alla fall, men om det gjorde mig mindre ”mammig” vetti fan. När jag var 15 så bestämde sig min pappa för att nu var det nog med detta livet och valde därför att hänga sig själv i vårt garage. Det ända jag fick var en sketen lapp där det stod ” jag älskar dig gumman, glöm aldrig det. Mvh pappa” inte nog med att han lämnade oss i sticket och sket fullständigt i oss, han var tvungen att ge mig några knivhugg i hjärtat också… inte fan slutade mitt elände där iheller. Bara 4 månader senare träffade jag en kille som var 10 år äldre än mig. Jag hade tänkt att ta mitt eget liv den kvällen men han fick mig att tänka till en gång extra. Idag ångrar jag riktigt djupt att jag lät honom övertala mig. Detta skulle bli början på något riktigt hemskt. I 6 år levde jag med den här ”saken” och ja jag kallar honom för sak, jag anser inte att han är mänsklig för fem öre. Varje dag bröt han ner mig, kallade mig både det ena och andra. Jag fick så mycket stryk att jag inte kunde resa mig upp igen, han älskade att tortera mig. Han kunde strypa mig tills jag svimmade av för att sedan väcka mig och börja om igen, så kunde det hålla på i flera timmar. Han bröt ben efter ben i min kropp och varje dag fick jag stå ut med slag, sparkar, strypgrepp och knuffar. Jag fick höra varenda fult ord man kan komma på och jag fick höra att jag inte var värd ett skit. Han kunde avsluta mitt liv när han ville utan att någon skulle sakna mig, och det hade han nog faktiskt rätt i. jag var 1,71 lång och vägde mellan 38kg-42kg. trots detta så fick jag svälta varje dag och trots att varenda ben syntes i min kropp så fick jag höra att jag var lika fet som en sumo brottare. Jag var så jävla äcklig och jag skulle vara glad över att han ville ha mig. Han tvingade sig på mig sexuellt varje dag och tvingade mig att göra saker jag aldrig skulle önskat mina värsta fiender. Han manipulerade och hjärntvättade mig i 6 år, han låste in mig och skärmade av mig från omgivningen och verkligheten. Jag trodde på allt han sa och våldet blev en del av min vardag. Än idag så tror jag på honom, jag hör hans röst, hans ord, jag ser han överallt och jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln och le. Jag hatar mig själv, min kropp och jag ser alla brister som han intalat mig att jag har. Jag kan inte säga en ända possitiv sak om mig själv. Jag är dessutom sjukskriven för livet pga alla mina skador som han åstadkommit under åren. Jag har nu en sådan pass allvarlig nerv skada i nacken och en jätte stor skada i ryggen som gör att jag kan bli förlamad från nacken och neråt. Jag lider dessutom av en hel del psykiska diagnoser. Detta är någonting jag kommer få leva med resten av mitt ynkliga liv. Som toppen på moset så säger vi upp kontakten med syrran pga en jävla massa anledningar. Med henne har jag nu inte pratat med på 1 år. Och varför inte slänga in lite skit till när vi ändå är igång. Vi gör så att jag bara får 1 chans på miljonen att bli gravid när min högsta önskan är att få barn. När jag ÄNTLIGEN blir gravid så har jag svårt att ta det till mig, jag kan lixom inte fatta att jag verkligen är gravid och att jag ska få bli mamma. När jag efter ca 7 månader äntligen börjar inse och acceptera att jag faktiskt ska bli mamma så går rövhålet till far och är otrogen till höger och vänster. Så där stod jag nu höggravid och ensam. Sen träffar jag dig igen, jag börjar få upp hoppet om livet igen och jag ser fram emot att få bli mamma. Men bara 4 dagar innan förväntad förlossning så stannar hjärtat på min dotter och hela min värld rasar. Jag idiot förklarar mig själv för att jag lät mig vara lycklig och för att jag faktiskt trodde på att jag skulle få bli mamma. Här står jag nu 2 månader efter förlossningen och folk tycker det är konstigt att jag mår dåligt…. Jag har precis begravt min egen dotter och kämpar med att försöka gå vidare. Jag kämpar så med att försöka förstå hennes pappa som inte engagerade sig ett dugg eller ens kom på hennes begravning. Han ville inte veta av henne, ville inte vara med att planera, kom inte på begravningen, har inte varit vid graven efter, vill inte ha foton på henne eller ha provsvaren från läkaren. Han har inte så mycket som ens hört av sig en ända gång på snart 3 månader. Men ja här står jag faktiskt upp på mina ben och kämpar mig igenom varje dag för din skull. Men förlåt mig. Förlåt mig för att jag låter min värld totalt rasa samman vid även en liten motgång! Även en liten motgång i mitt liv känns jävligt stor och jobbig. Vet du varför? För att eländet tar ALDRIG slut!! Mitt liv är en ända stor plåga och så fort jag kommit upp på benen så bryts dem igen. Jag är blotta 23 år men alla mina 23 år är förstörda och hela min framtid är förstörd. Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte går runt med ett leende på läpparna varje dag och fortsätter att behaga allt och alla! Tack och adjö!

Skapa flashcards