aaaaaaah, Vilken jävla dag! Känslorna öser ner och tankarna exploderar! JAG VILL INTE MER!! Allt jag vill är att få träffa min dotter igen, Få hålla henne i min famn och aldrig släppa taget igen. Jag varken orkar eller vill mer! Jag har varit på krematoriet idag och hämtat hennes urna. På vägen dit kände jag bara stress, oro och var allmänt spänd i hela kroppen. Men när jag väl fick hennes urna i min famn så kände jag ett sådant lugn i hela min kropp och själ. Jag satt och krama hennes urna hela vägen tillbaka och när vi var framme vid församligshemmet där vi skulle lämna den inför väntan på begravningen så ville jag inte stiga ur bilen. Jag ville bara inte släppa henne igen.. Jag ville bara rymma och gömma mig med henne. Tyvärr så är det olagligt så jag var illa tvungen att kliva ur bilen och gå med tunga steg in i byggnaden och lämna över henne igen. Tårarna kom och jag var tvungen att hålla dem tillbaka. Sedan dess har jag varit ett vrak både känslomässigt och psykiskt. Jag vet helt ärligt talat inte vart jag ska bli av. Jag har inte den blekaste aning om hur fan jag ska lyckas att ta mig vidare. Jag kan bara tacka min underbara sambo som alltid finns där och visar mig rätt väg. Han hjälper mig mer än vad han vet om, Han inser nog inte hur mycket det betyder för mig att han är hemma och bara finns här. Jag är jätte dålig på att berätta när jag mår dåligt och vad jag känner men det hjälper mig så otroligt mycket att bara veta att han finns här. Utan honom hade jag verkligen inte suttit här idag! Jag kämpar verkligen så hårt jag bara kan och orkar varje dag för att hålla mig vid liv. Min önskan av att få vara vid min dotters sida är så stark att det faktiskt skrämmer mig själv. Jag vill inte dö, Jag vill bara inte leva längre. Jag vill vara vid Hailey´s sida och alltid finnas där för henne. Men samtidigt så önskar jag att jag kunde få bearbeta det här så jag kan få fortsätta leva och finnas vid min sambos sida för resten av mitt liv. Det är svårt det här, och så jävla jobbigt! Tårarna ligger i ögonen hela tiden och jag önskar att jag bara kunde få låta dem ösa ner, Men istället stoppas jag av mina tvångstankar som intalar mig att det är fel att visa känslor och att man alltid ska visa sig stark. Jag känner bara för att slå sönder allt i min väg, Skrika så högt jag bara kan, låta tårarna flöda och låta mig själv bryta ihop, Men jag har intalat mig själv att det är fel. Jag måste vara stark, visa mig stark, hålla mig uppe vid ytan och försöka förtränga det som har hänt. Men samtidigt så vet jag att det är fel. Det som har hänt har faktiskt hänt och det måste jag inse och förstå. Hailey kommer aldrig mer tillbaka och jag kommer inte att få träffa henne igen förens den dagen jag dör. Så min största fråga just nu är väl: HUR, NÄR och VAR börjar jag??