Dag efter dag passerar som om ingenting hade hänt, men för mig står tiden still. Varje dag är den samma i min värld. Mina dagar är fyllda med sorg och undran. Vad hände och varför? Får man lov att vara ledsen, arg, frustrerad, irriterad och förbannad? Får man lov att tappa livsglädjen och tron på ett bra och lyckligt liv som jag har gjort? Vad får man lov att känna och tänka igentligen? Hur länge ska det kännas såhär, när ska dagarna komma ifatt och när ska hjärnan hitta tillbaka till verkligheten? Så många frågor men inte ett ända svar. Timmarna tickar vidare på klockan och dagarna passerar som vanligt för alla andra. När, var och hur ska jag någonsin kunna bli lycklig.  Jag såg fram emot en ny start och min nya familj men istället så vändes hela min värld upp och ner på någon timme.

När ska jag få den familj som jag så länge har önskat mig? Kommer jag någonsin att få uppleva det? Min största skräck är att jag aldrig kommer få mina egna barn och jag vet inte hur jag ska bearbeta den rädslan. Kommer jag få nöja mig med att bara vara extra mamma? Missförstå mig inte, andras barn har samma värde och jag älskar dem lika mycket för det. Men längtan efter egna barn är så stor. Ett liv utan barn är inget liv för mig, det alternativet finns inte med på min lista. Men kommer jag någonsin kunna få uppleva min högsta önskan? Kan jag bli gravid igen, vill jag, vågar jag, orkar jag utsätta mig för den psykiska smärtan igen? Sen handlar ju inte allt om mig såklart. Man måste vara två om en sådan här sak. Man ska båda två ha viljan, orken och kärleken till det. Det är så många bitar som ska passa ihop och falla på plats. Det är inget man gör bara för att göra det. Jag vill inte tvinga eller pressa någon till att göra någonting bara för att jag vill ha de så. I vilket fall som helst så är det ingenting att tänka på nu. Det är inte lönt att gräva ner mig i dessa tankar och funderingar nu även om jag gör det utan att tänka på det. Just nu måste och borde jag fokosera på nuet och att hålla modet uppe. Jag måste bearbeta denna sorgen och alla tankar och känslor som den innebär. Jag måste ta mig upp från den här svackan först och börja om på nytt igen.

Just nu vill jag bara komma här ifrån, flytta till ett nytt ställe och börja om från början med min helt fantastiska sambo och hans barn. Jag hade aldrig klarat det här utan er. Nu kommer snart den svåraste biten men jag vet att jag alltid kan luta mig mot dig för stöd. Jag vet att jag är dålig på att be om hjälp och stöd och jag vet att jag är skit kass på att berätta för dig vad som pågår i min skalle. Det här kommer att ta tid och jag hoppas bara att du kan ha tålamod och förståelse för det. Jag vill inget annat än att öppna mig helt för dig och dela hela mitt liv med dig men jag vet bara inte var eller hur jag ska börja. Jag är inte van vid att någon verkligen bryr sig om mig, mina känslor och tankar. Varje gång som jag har litat på någon så har jag blivit sviken. Idag litar jag inte på någon, inte ens mig själv. Jag har jätte svårt för att släppa in någon i mitt liv och mina murar är höga, för höga ibland. Men sakta så börjar du riva ner sten för sten och jag känner redan nu att jag litar på dig. Men ändå är det här nytt och svårt för mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att riva mina murar snabbare men något måste jag komma på. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Jag älskar dig min skatt och det gör ont i hela mig när du inte finns i min närhet. Jag vill aldrig vara utan dig.

Det har gått lite mer än två veckor sedan min underbara dotter föddes och avled, men det känns som igår. Mina dagar står helt still fast att timmarna tickar på klockan. Jag kan inte förstå vart dagarna tar vägen, jag kan inte förstå hur tiden kan fortsätta ticka, och jag kan inte förstå vad det är som händer. Varför händer allt det här mig? Hela mitt liv är som en ond cirkel. Något skit händer och man kämpar som fan för att ta sig upp, När man väl börjar se ljuset så händer det något nytt som skickar ner en på botten igen. Och så är vi där igen, Livs glädjen och tron på allt gott försvinner, Man kämpar så hårt man bara orkar och kan för att överleva dag för dag. Cirklen rullar på som vanligt år in och år ut, Jag bara undrar när allt ska ta slut. Två veckor känns som två timmar. Jag längtar tillbaka, önskar att jag kunde gjort något annorlunda, något som förändrar min framtid till det bättre. Jag vill ha min dotter vid liv, Jag vill hålla henne i min famn, Jag vill känna hennes värme och närhet. Jag vill kunna titta på henne och le, förklara för henne att jag älskar henne över allt annat och berätta för henne att jag kommer göra allt i min makt för att hon ska få det bra. Jag vill se henne växa upp och bli den vackraste tjejen i världen. Jag vill bara kunna säga att jag älskar henne. Men istället får jag bara sorg och tragiska minnen. Jag kommer få gå till hennes grav resten av mitt liv och titta ner på hennes vilo plats, Säga att jag älskar henne och att jag önskar att hon vore vid min sida. Jag vet inte hur jag ska klara detta, Hur jag ska kunna gå vidare och leva ett liv utan min älskade Hailey.