Jag borde få ha dig i min famn, titta på dig, se ditt fina ansikte, le åt dig och få känna lycka i hela kroppen. Jag borde få hålla dig, bära dig, mata dig, klä på dig, natta dig och bara njuta av ditt sällskap. Jag borde få se dig växa, trösta dig när du är ledsen, finnas där när du behöver närhet och stöd. Jag borde få vara där när du får din första tand, jag borde få se när du ler för första gången, höra ditt första skratt och ditt första ord. Jag borde få byta blöja på dig, bada dig, borsta ditt fina och mjuka hår. Jag borde verkligen få se dig krypa och gå. Jag borde få dela både lycka och sorg med dig. Jag borde få lägga dig i vagnen och gå en runda, jag borde få sätta dig i bilbarnstolen och åka och handla med dig. Jag borde få visa upp dig stolt för mina vänner och familj. Jag borde få känna din hand krama om mitt finger, jag borde få se dig leka och njuta av livet. Jag borde verkligen bara få vara en mamma som njuter av varje minut med sin dotter. Jag borde få kalla oss familj.

MEN, istället står jag här ensam utan min dotter och kan inte alls njuta av livet. Jag är fortfarande en mamma och du kommer alltid att vara min dotter. Men jag kommer aldrig få vara med om allt det där som jag borde. Alla "borde" har ersatts med smärtsamma minnen, tankar och drömmar om vad som skulle varit. Mitt hjärta är splittrat och tårarna rinner varje dag. Jag har tvingats att plocka undan alla dina saker och min vardag är kaos. Ingenting kommer att bli som vanligt igen, ingenting kommer att bli som det skulle ha varit, allt är så fel, allt känns så fel och hela min värld har rasat. Istället för lycka så känner jag bara sorg. Istället för glädje känner jag frustration. Alla känslor och tankar blir för mycket. Istället för att ta emot stöd och hjälp från de som älskar mig så stänger jag in mig. Jag bygger mina murar höga, vågar inte släppa in någon, vill inte be om hjälp trots att jag behöver allt stöd. Mörkret gör mig galen ändå vågar jag inte se ljuset. Allt jag vill är att få ha min Hailey i min famn.