Jag var på återbesök på sjukhuset igår och fick träffa min underbara barnmorska, läkare och sjuksköterska som var med mig hela vägen under förlossningen. Det var ett tårfyllt återbesök och känslorna var blandade. jag var glad över att se dem igen, tacksam för att dem fanns vid min sida men ledsen att det var under dessa omständigheter. Jag fick så mycket beröm av dem alla att jag hade varit så duktig och hanterat hela situationen så jävla bra. samtidigt som det kändes skönt att höra så gjorde det det hela ännu värre. Jag fick höra att jag skulle ha blivit en super bra mamma och att min Hailey var så fin. Jag viste inte om jag skulle skrika av smärta eller le av glädje. Jag fick även alla provsvaren från de tester dem gjorde och från obduktionen. Allt såg bra ut och det fanns ingenting att anmärka på. Vilket nu bekräftade att det var plötslig spädbarnsdöd. Dem förklarade gång på gång att det fanns ingenting som jag hade kunnat göra för att förhindra det här. Det bara händer säger dem. På ett sätt känns det väl skönt att veta att det inte har någonting med mig att göra, och att jag inte hade kunnat göra något annorlunda men samtidigt känns det så jävla fel. Jag kommer aldrig att få svar på varför detta hände. Jag vet att jag absolut inte kan eller ska anklaga mig själv för detta men ändå så gör jag det. Någonstans känner jag att det är mitt fel fast jag vet innerst inne att det inte är så. Men hur mycket bevis man än har, kan man sluta anklaga sig själv? Vad är rätt och fel i denna situationen.