Jag vet inte ens vart eller hur jag ska börja, jag vet inte vilken ände jag ska börja i för det är så himla mycket som jag vill och behöver få sagt till dig. Men jag antar att det är enklast att börja från början så att du förstår. Jag kan verkligen inte förstå att vi står där vi står idag. Vi har kännt varandra i nästan 10 år och på något sätt funnits där för varandra trots att vi stått på varsit håll. Men idag kan jag verkligen inte förstå varför eller hur det kunde bli såhär. För 3 år sedan tog vi steget ut och satsade på en starkare relation än vänskap. Idag tror jag att vi båda två har insett att det var fel. Iallafall så har jag insett det och vill bara radera de senaste 3 åren från mitt minne och liv. Tyvärr så är det något vi båda två får leva med resten av våra liv. I början var du omtänksam, prioriterade mig och tog aldrig mig förgivet. Du uppskattade varje minut och vi bråkade aldrig. Du försökte bevisa att du kunde ge mig ett bättre liv än någon annan. Du visade att du faktiskt brydde dig om mig. Sakta men säkert så gled vardagen in och du började förändras. Du var allt mer sällan hemma och höll varken tider eller löften. Du började att ta både mig och allt jag gjorde för dig och oss för givet. Du jobbade, var med dina vänner och familj, gjorde en massa saker med dina vänner, hörde aldrig av dig, svarade varken på samtal eller sms. Idag inser jag även att du träffade andra bakom min rygg. Du har gjort många svek och brutit många löften men du bröt även det största löftet av alla. Du lovade så dyrt och heligt att du aldrig skulle vara otrogen och aldrig ta mig för givet. Idag inser jag verkligen att det inte går att lita på dig eller ett ord du säger. Jag skulle ha förstått att det skulle bli såhär men av någon konstig anledning ville jag tro att allt skulle bli annorlunda mellan oss. För en gångs skull så trodde jag på dig och trodde att du hade växt upp och mognat. I 3 år fick jag kämpa och försöka få dig att förstå men ingenting verkade få dig att förstå. Hela din släkt sa till dig och försökte verkligen få dig att förstå att du inte kan bete dig på det här viset och att det är dags för dig att vakna och växa upp. Ändå sträckte du bara på ryggen och gick därifrån utan att tänka dig för. Du påpekade alltid att du älskade mig. Du sa att du älskade mig över allt annat, att du aldrig kunde tänka dig ett liv utan mig, att du aldrig skulle ta mig för givet, att du alltid skulle finnas vid min sida, du skulle vara min stötte pelare i vått och torrt, allt du gjorde var för min och vår skull, du skulle aldrig såra mig och alltid sätta mig först. Vilket jävla bullshit. Våra 3 år var inget annat än en stor jävla lögn och jag undrar idag om jag ens betydde något för dig över huvud taget. Du undrade varför jag bara gav upp och slängde iväg allt vi hade byggt upp, du frågade varför jag bara kunde slänga iväg allt och gå där ifrån. Ja det var ett svårt beslut men det ända rätta. Det var du själv som knuffade bort mig mer och mer så tillslut blev det ett väldigt enkelt val. Jag gav dig och oss en sista chans när jag oturligt nog blev gravid och än en gång fick jag höra alla dina lögner. Därför valde jag att resa mig upp och gå därifrån, jag valde att stå på egna ben, stå rakryggad och höll huvudet höggt trots att det skulle bli kämpigt som ensamstående mamma. Ännu en gång försökte du trycka i mig dina lögner om att du älskade mig över allt annat och att jag och Hailey var hela din värld. Du skulle göra allt för att få mig tillbaka och du skulle aldrig sluta kämpa för oss. Jag och Hailey var det ända du ville ha och du skulle aldrig ge upp. Du skulle göra allt för att bevisa att du hade förstått vad vi alla menade och att du hade insett att till 99 % var vårt raserade förhållande ditt fel. Det var så mycket som du skulle kämpa för och bevisa. Men som vanligt så gjorde du precis tvärt om. Du gav upp. Du bröt alla löften, tider, vilkor och den sista chansen till att bevisa allt. Du fick bo i mitt hus och ändå hade du mage att ta dit dina vänner och brudar. Du gjorde allt för att verkligen gå mig på nerverna. Du blev otrevlig och aggresiv mot mig så vad ville du att jag skulle göra. Jag stod ensam och rädd så ja jag ringde polisen för att få hjälp, jag ville ha tillbaka mina nycklar, mitt hus och mitt hem. Du har bara dig själv att skylla för att du åkte ut med huvudet före och inte hade någon stans att ta vägen. Som vanligt så bölar du och söker tröst hos mamma. Det är så jävla synd om dig och du har aldrig gjort något fel. Inte en chans att du skulle göra något fel i denna värld. Det är bara alla andra det är fel på. Jag hoppas verkligen att du en dag växer upp och kan stå för det du gör och säger. Trots allt skit vi hade gått igenom sista tiden så hade jag en dotter att tänka på. Hon hade rätt att träffa både sin mor och far. Jag gjorde allt för att lägga allt annat åt sidan medans du hela tiden bråkade och drog fram gammalt skit. Tiden gick och det var dags för min dotter att komma till denna värld. Allt blir inte som man vill eller tänkt sig och Hailey avled. Jag kan erkänna att jag förstår vissa saker du gjort och hur du har reagerat på men långt ifrån allt. Det var här all min sympati för dig försvann, att du kunde sjunka lågt det viste jag men att du skulle kunna vara så här iskall viste jag inte. Jag vet inte ens vad jag ska tycka eller tänka. Du ville inte vara med och planera vår dotters begravning, men vem vill det? Ingen vill begrava sitt eget barn men ibland måste man. Hur jävla hemskt det än är så får man göra det bästa utav situationen. Jag ville inte alls leva själv och jag ville verkligen inte behöva planera Haileys begravning, men om inte jag gjorde det, vem skulle då göra det. Du ville inte alls vara med, du ville inte följa med och kolla på urna eller gravsten, du ville inte följa med och kolla på hennes plats där hon skulle ligga, du hade inga pengar att bidra med till begravningen och du ville inte veta något alls. Tror du att jag ville göra något av det här? Tror du att jag hade pengar till det här? Tror du att jag ville gå på kyrkogården och välja ut en plats där min egen dotter skulle bli begravd? Om du verkligen tror det så är du verkligen sjuk i huvudet. Jag vill att min dotter ska leva, att jag ska få se henne växa upp, se henne ta sina första steg och jag vill bara få lov att vara hennes mamma och njuta av varje minut. Men istället vändes hela min värld upp och ner, jag förlorade allt som betydde något i mitt liv. Det var en chans på miljonen att bli gravid och den kommer aldrig igen. Förstår du ens hur det känns för mig. Inte nog med att jag förlorade min dotter som jag verkligen hade tagit till mig och längtade som fan efter, utan jag ska leva med vetskapen om att jag aldrig kommer kunna bli mamma! Jag förlorade hela min värld och hela mitt liv den 21 september. Det har gått lite mer än en månad och jag är fortfarande totalt förstörd, djupt deprimerad, ingen livs lust och kommer knappt ur sängen på morgonen. Varje dag är en plåga och det går inte en dag utan att tårarna rinner. Jag känner bara för att skrika, slå på någon, ha ihjäl någon eller mig själv. Varje dag frågar jag mig själv varför och hur detta kunde hända. Men varken jag eller läkarna har ett svar på det. Jag vet inte ens varför jag skriver detta för du har bevisat ganska tydligt att du inte bryr dig för fem öre. Du är dig lik och ingenting har förändrats i ditt liv, eller hur.. Du har inte hört av dig en ända jävla gång. Jag vet att du fullständigt skiter i mig och det kan jag till viss del förstå. Men att du verkligen kan sjunka så här lågt att inte ens bry dig om din egen dotter, hennes begravning, hennes provsvar eller få bilder på henne, det kan jag verkligen inte förstå. Och det sjukaste av allt, du kom inte ens på Haileys begravning och du har fortfarande inte hört av dig. Du har inte varit vid hennes grav. Du svarar inte när läkarna ringer dig och inte en ända gång sedan du fick döds budet har du hört av dig. Du åker till jobbet, skryter om din nya 18 åring som du nu kallar din flickvän, skryter till allt och alla om hur jävla lycklig du är och att du aldrig har mått bättre. Ditt liv är helt fantastiskt och du njuter av varje dag. Du är så sjukt jävla känslokall och jag kan verkligen inte fatta att jag har varit med dig. När jag tänker på dig, hör ditt namn eller ser dig så blir jag helt tom samtidigt som jag bara vill slå ihjäl dig. Jag är så jävla förbannad, ledsen, besviken, arg, frustrerad, förvånad och förvirrad. Men mest av allt så är jag så jävla äcklad så det vänder sig i hela magen på mig. Jag känner bara för att spy när jag hör ditt namn. Du har verkligen bevisat att du inte har några som helst känslor. Att lämna dig var mitt livs bästa beslutoch det kommer jag aldrig att ångra. Däremot ångrar jag att jag ens tog steget med dig och jag vill bara radera dig. Jag är så jävla glad över att jag slipper ha dig i mitt liv. Du kan sitta på facebook o vara vän med min sambo, gillar hans statusar och gratulerar till förlovningen. Mig har du givetvis blockat bara för att jag tog bort dig som vän och vet du vad. De gör mig inte ett skit. Men du kan sitta där och spela cool och fortsätta ditt liv som om ingenting hade hänt men du kan fan inte bry dig alls om Hailey, ditt eget kött och blod. Från och med idag så finns du inte i mitt liv, inte i mina tankar, inte i min krets, och jag har ingenting mer att säga till dig. Från och med idag är du som död för mig. När du tänker på mig, tänk på nått annat. När du ser mig, gå åt ett annat håll. När du hör mitt namn, låtsas som om du aldrig har kännt mig. Vill du mig något så tänk inte ens tanken på att kontakta mig. Jag vill inte ha något alls att göra med dig. Fortsätt du nu med ditt fantastiska liv. I´m over and out- for good!