Varför ska det vara så jävla svårt att öppna sig för den man älskar mest? Jag har jätte lätt för att skriva men så satans svårt för att prata. Jag har blivit lärd att det är fel att visa känslor. Det är fel att gråta, och man ska hålla allt inom sig. Jag måste lära mig att det är okej. Man måste få vara ledsen, arg,besviken, och frustrerad men även glad och lycklig. Men det är svårt. Jag vill så gärna kunna öppna mig, speciellt för dig! Jag älskar dig av hela mitt hjärta och du är hela min värld. Det är med dig som jag vill leva mitt liv och jag hoppas att du kan förstå det. Jag vet mina brister och ska försöka helhjärtat att ändra på det. Du finns alltid vid min sida och med dig har jag alltid kunnat prata om allt, jag vet inte varför det är så svårt nu. Du lyssnar alltid och stöttar alltid mig. Jag är så otroligt glad över att jag har dig och jag hoppas verkligen att du kommer finnas vid min sida i hela mitt liv. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra för att du ska förstå mig och veta att det tar tid, men jag lovar dig att jag ska börja öppna mig. Jag vill aldrig någonsin att du ska känna dig undan knuffad eller utanför. Du är den som ska få veta allt om mig, och du är den ända! Ingen vet så mycket om mig som du gör, det finns ingen som känner mig som du gör. Vi har gått igenom så mycket tillsammans redan och du kommer nog aldrig förstå vad det betydde för mig förra helgen. Du var hos mig hela tiden och stöttade mig varje minut. Jag är så otroligt tacksam som har dig. Jag ville mest säga att jag älskar dig och att jag känner mig jätte hemsk för att jag håller dig utanför mina murar ibland.

Idag är det exakt en vecka sedan du försvann från denna jord och min famn. Det är fortfarande svårt att ta in och inse vad som faktiskt har hänt. Ena minuten förnekar jag och nästa minut så bryter jag ihop. Jag försöker inbilla mig själv att du aldrig har funnits och att jag aldrig ens varit gravid, men jag inser snabbt att det är så fel av mig. Du var så vacker och helt fantastikt underbar. I 9 månader fick jag njuta av dig i min kropp och för 1 dygn fick jag ha dig i min famn och närhet. Jag grät både av lycka och sorg, förtvivlan och rädsla. Jag ville inte förlora dig, Jag vägrade att förlora dig, Ville inte alls släppa dig men mitt brustna hjärta orkade inte att ha dig kvar i min närhet.

Plötslig spädbarns död är det värsta som finns och det erkänner jag nu. Man tänker inte så mycket på sådanna här saker förens det händer en själv. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation och förstå vad som verkligen har hänt. Man kan aldrig riktigt förstå, Veta hur det känns eller hur tankarna flödar. Vi människor är så ofattbart duktiga på att ta saker och ting förgivet. Vi vet verkligen inte vad vi har förens vi har förlorat det. Jag har förlorat många nära och kära under mina 24 år. Trots min ringa ålder så har jag varit på många begravningar genom åren och jag har förlorat både nära vänner, släktingar och familje medlemmar. Gång på gång så lovar man sig själv att börja ta till vara på varje minut och börja uppskatta varje dag som man får här i livet. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ta något förgivet. Jag ska älska, vårda och vara lycklig för varje stund som jag får med mina nära och kära, Men tyvärr så faller man tillbaka i dem dagliga rutinerna efter ett tag och man är tillbaka på ruta ett igen. Varför är det såhär? Varför kan vi inte förstå och när ska vi verkligen sluta att ta allt förgivet? Ända sedan barnsben har jag fått höra att livet inte är rättvist och man tyckte att det bara var lögner och eget påfund. Men i vuxen ålder lär vi oss att det faktiskt är så. Jag fick lära mig redan väldigt tidigt att livet inte är rättvist på något plan.

Nu har det hänt igen! Ännu en människa som man älskar så djupt har tagits ifrån mig. Jag har fortfarande svårt för att förstå och det vill inte riktigt sjunka in. Jag är fortfarande i förneknings stadiet. Jag vet att du är död och att du inte kommer tillbaka men jag vill inte riktigt erkänna det, Jag vill inte att det ska vara slutgiltligt. Det värsta av allt är att jag blir påmind om allt hela tiden så fort jag går utanför dörren. Allt jag ser är gravida kvinnor, Nyfödda barn, Barnvagnar, Barn kläder, Leksaker och lyckliga nyblivna föräldrar. Allt får mig att bryta ihop och tårarna rinner igen. Jag kan inte förstå, jag skulle vara en av alla dem. Istället är jag en del av något annat och helt annan grupp människor. Jag vill inte mer! Jag vill verkligen inte det, Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna gå vidare, Bearbeta, Förstå, Acceptera, och kunna finna ljuset igen. Jag är helt mållös och känslorna svänger fram och tillbaka. Du är min ängel, Mitt mirakel, Min lycka och min sorg. Hailey jag älskar dig nu och för all evig framtid.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Hur länge ska man orka kämpa? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom innan det tar slut? Jag är bara 24 år gammal men jag har gått igenom mer än någon ska behöva göra under en hel livstid. Motgång efter motgång har jag kämpat mig igenom. Alla säger att jag är så jävla stark, att jag klarar mig igenom det här och att jag kommer resa mig igen. Men kommer jag verkligen det? Vid varje motgång har jag sagt att nu kan det inte bli värre, nu är botten nådd och lägre än såhär kan jag inte sjunka men för varje gång så sjunker jag mer och mer. Det kommer alltid något nytt som drar ner mig igen. Så fort jag börjar att se en ljuspunkt i livet så kommer det en ny motgång och nu får det fan vara nog! JAG ORKAR INTE MER... JAG VILL FAN INTE MER... När i helvete ska det ta slut? Jag vill ta mig upp ur det här, Jag vill klättra högre än någonsin, Jag vill kunna leva mitt liv som jag har framför mig, Men jag orkar inte! Jag är helt tom, Mitt hjärta blöder, Jag orkar knappt fylla mina lungor med luft, Huvudet går på högvarv och tankarna blandar ihop sig. Kroppen skriker av smärta, Jag har ingen ork, Ingen lust, Ingen vilja, Ingenting. Jag vill bara sluta tänka, Sluta känna, Sluta se och höra. Jag vill sluta andas och för en sista gång känna hur smärtan lättar. Jag vill egentligen inte dö, Jag vill bara inte leva! Jag hade äntligen börjat få hopp om livet och jag hade för en gångs skull något att verkligen kämpa för. Jag hade precis börjat att förstå och det började sakta att sjunka in. Jag skulle bli mamma! Jag skulle få en helt underbar dotter, söt som socker och vackrast på jorden. I 9 månader har jag fått höra ditt hjärta slå, Jag har verkligen fått kämpa för att förstå. När jag äntligen kunde vara lycklig och se fram emot en nystart så hände det jag har fruktat så. Det var verkligen inte såhär det skulle bli, Allt känns så overkligt och det är svårt att ta in. Lyckan varade inte länge och olyckan är nu ett faktum. Tårarna rinner varje dag och det är svårt att hålla igen. Jag försöker att vara stark men det känns helt ofattbart. Botten är verkligen nådd nu och jag tror verkligen inte att man kan sjunka lägre nu. Detta blir absolut en nystart i livet men inte som jag hade tänkt mig. Jag hade precis vant mig vid tanken av att ha dig här och det skulle bli så skönt när du kom och blev en del av min vardag och liv. Istället rycktes du ifrån mig helt utan förvarning och hela livet har vänts upp och ner. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här, Om jag tar mig igenom det här. Du var så fin, Så otroligt vacker och en riktig blandning av mig och din far. Du var verkligen en riktig ängel sänd från ovan, Men tyvärr fick vi inte låna dig så länge som vi hoppats på och ville. Vi fick aldrig chansen till att lära känna dig eller se dig växa upp. Bara tanken på att jag aldrig kommer få se ditt första leende, Ditt första skratt, Dina första steg eller få höra ditt första ord gör mig gråtfärdig och jag bryter ihop totalt. Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden med den vetenskapen som jag har idag, Då kanske... 2013-09-21 är ett datum som betyder så otroligt mycket, Det är det datumet du föddes. Det är den bästa dagen i hela mitt liv men också den värsta. Det var första gången som jag fick se dig, Röra vid dig och hålla dig i min famn. Nu finns du inte längre hos mig och jag vet helt ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan dig. Jag vet inte alls hur jag ska komma vidare, Jag känner mig så jävla tom och ensam trots att jag har folk runt omkring mig. Jag vet faktiskt inte om livet ens är värt att leva längre. Jag är så djupt deprimerad och jag stänger in mig mer och mer. Varje dag blir tyngre och tyngre och självmordstankarna blir värre för varje dag som går. Jag försöker hålla masken och visa mig stark medans jag gråter när ingen annan ser på. Jag vill bara skrika av all illska, Jag vill slå sönder allt i min väg av all frustration, Jag vill köra bilen rakt in i en betongvägg av all smärta, Jag vill fan inte mer! Varför skulle du tas ifrån mig? Varför skulle jag gå igenom det här? Varför du, varför jag? Istället för att få leva ett liv med dig, Se fram emot din 1års dag och få se dig växa upp så sitter jag här helt ensam nu och tvingas planera din begravning. Det är inte såhär det ska vara, Jag ska inte behöva begrava dig, Ingen ska behöva begrava sina egna barn. Hailey, Du var mitt allt, Det var för dig som jag kämpade varje dag, Det var du som gjorde mig stark nog att orka fortsätta och jag älskar dig av hela mitt hjärta. När du lämnade mig så försvann en stor del av mig med. Jag kan fortfarande inte förstå, Jag vill inte inse sanningen, Jag vill inte veta, Jag vill ingenting mer än att få dig tillbaka. Tyvärr måste jag inse att det aldrig kommer att ske, Du är död och du kommer aldrig mer till mig igen. Nästa gång vi ses är den dagen då jag dör och gud ska veta att jag hoppas att den dagen kommer snart. Det ända som håller mig uppe just nu är min underbara sambo och min mamma. Utan er hade jag defenitivt inte varit här idag. Ni ger mig styrkan att ta mig igenom en dag i taget, Ni ger mig ork till att gå upp ur sängen på morgonen och ni ger mig modet att ta tag i det som kommer. Ni ger mig den kärleken som jag behöver just nu och ni finns bakom mig och fångar mig när jag faller. Vi är alla berörda i det här på olika sätt och vi behöver nog alla stöd och hjälp. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns här. Vi har alla en svår period framför oss, speciellt jag. Jag vill ta mig igenom det här, Jag vill resa mig upp igen och jag vill kunna se ljuset i tunneln. Jag hoppas verkligen att jag klarar det här och att jag kanske kan få leva ett bra liv sen. Just nu känns allt bara så hopplöst, tomt, ensamt och kallt. Jag känner bara för att ge upp. Så många frågor men inte ett enda svar. Hur länge ska man orka kämpa? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom innan det tar slut?

Hailey, Mamma älskar dig nu och för all evig framtid. Jag önskar av hela mitt hjärta att din tid här på jorden skulle bli längre, Men jag hoppas att du har det fridfullt och får vila i lugn och ro tills vi ses igen. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket min ängel.