Jag har levt i en jävla bubbla i 2½ år och jag vet inte vem jag ska vara mest förbannad på. Ska jag vara förbannad på mig själv för att jag lät mig luras igen, eller ska jag vara förbannad på dig för att du var så iskall och behandlade mig som du gjorde trots att du visste vad jag gått igenom innan. Jag vet varken in eller ut och jag kokar av ilska. Vi har kännt varandra i snart 10 år och för 3 år sedan tog vi steget ut och satsade allt. Vinna eller försvinna. Idag vet jag att det var fel och det var ett steg som vi aldrig skulle ha tagit. Jag förstår inte vad som hände, hur kunde jag vara så blind och hur kunde jag tro att allt skulle bli annorlunda med mig. Varför skulle du behandla mig bättre än dem andra, jag fattar inte hur jag kunde vara så jävla naiv. I början va allt bra och det flöt på sen började du sakta men säkert visa din rätta sida igen. Du var aldrig hemma trots att du hade slutat jobba, du slutade höra av dig och du var överallt och ingenstans. Du var aldrig hemma längre och du fanns inte vid min sida som du lovade att du skulle göra för all evig framtid. Du Prioriterade allt annat före mig, vi pratade knappt längre och nu gick allt utför. Du lovade gång på gång att du skulle ändra på dig och du lovade att du skulle bättra dig.. Gång på gång gick jag på dina jävla lögner och stannade vid din sida och jag hatar mig själv för det. Precis när jag var redo för att lämna dig för gott så hände det omöjliga, Jag blev gravid. Mina odds är 1 på miljonen att bli gravid och jag vill inget annat än att bli mamma. Jag drömmer om den dagen jag får lov att bli mamma och äntligen få det liv jag velat. Jag antar att jag blev lite självisk och trots våra odds så beslöt jag att stanna hos dig och ge det en sista chans. Du lovade åter igen att du skulle bättra dig och du ville leva ditt liv med mig och du ville ha barn med mig. Jag litade givetvis på dina lögner igen och det var nog det dummaste jag har gjort. I 7 månader rasade allt igen, du fanns aldrig där när jag behövde dig, du var aldrig hemma och du brydde dig inte ett skit om varken mig eller barnet. Inte en ända gång kände du på magen, du var aldrig med på läkarbesök eller kontroller. Du fixade ingenting till barnet. Jag stod åter igen själv med allt och fick själv fixa allt vad bebisen skulle behöva. Jag fick göra iordning hemmet och fixa allt runt omkring. Du visade ingen kärlek till någon av oss trots att du alltid sa att vi var hela din värld, du älskade mig över din döda kropp och skulle alltid finnas vid vår sida. Du kunde inte tänka dig ett liv utan mig eller barnet, ändå sköt du oss längre och längre ifrån. Till sist valde jag att lämna dig. Jag insåg att om du ändå inte skulle finnas vid min sida så kan jag lika gärna vara själv. JAG valde att flytta från MITT hus för att du skulle få tid på dig att hitta något annat. Jag lät DIG bo kvar i MITT jävla hus för att vara snäll och vad fan fick jag för det. De ända kravet jag hade var att du skulle sköta huset och betala amortering och elen under tiden du bodde där, och att det inte skulle ränna en massa folk i mitt hus. Men åter igen, vad fan fick jag för det. Bara en massa skitsnack och du gjorde allt för att reta upp mig. Du hade en jävla massa folk i mitt hus, betalade inte ett skit och lät det förfalla. Du behandlade mig som skit och försökte dagligen trycka ner mig på botten för att få mig att må så dåligt som möjligt. Helt plötsligt så var allt mitt fel... Till sist fick jag nog och bad dig att flytta, men nej. Inte fan skulle du flytta och du vägrade att lämna nycklarna, så vad fan skulle jag göra om inte ringa polisen. Det är helt sjukt att det skulle behövas för att du skulle fatta. Du anar ju inte hur jävla pinsamt det är att behöva ringa ut polisen som barnvakt till dig för att du ska flytta ut ditt skit o lämna mina nycklar till mitt hus. Efter många om och men så var du ute och jag kunde äntligen slappna av igen. Nu hade vi ingenting med varandra att göra mer än ang barnet som du ändå inte brydde dig om. Du är som en 5åring och försökte göra allt i din makt för att trycka ner mig hela tiden och du gjorde allt för att försöka förstöra mitt liv. Men guess what; du lyckas inte längre, du har ingen makt över mig eller mina tankar längre. Äntligen är jag fri från dig och kan börja om på nytt. Jag såg fram emot en ny start med bara mig själv och min dotter och det kändes så jävla bra. Jag mådde bättre än på flera år och hade samlat på mig en ny styrka och nytt mod till att fortsätta framåt. Tyvärr blir det inte alltid som vi tänkt oss eller som vi vill. För min del blir det aldrig som jag vill. Det är inte lönt för mig att planera i mitt liv för allt går i kras ändå.

Att en människa kan sjunka jävligt lågt är jag medveten om, men att man kan sjunka så här jävla lågt som du har gjort visste jag inte att man kunde. För 3 veckor sedan gick vår dotter bort och du beter dig som om ingenting hade hänt. Jag ringde dig från sjukhuset och berättade vad som hade hänt och för första gången på länge så visade du känslor. Jag hörde på dig att du hade gråten i halsen och du hade inga ord för vad som hade hänt. Vi bestämde att vi skulle höras senare på kvällen och åter igen för första gången på länge så höll du ditt ord. Du ringde och berättade att du hade varit uppe och besökt vår dotter och tagit farväl till henne. Det var svårt för oss båda att prata och ingen av oss fann de orden vi ville säga. Du sa att du skulle ringa dagen efter så vi kunde prata mer om hur vi ska göra och vad som händer nu, hur vi skulle gå vidare och hur fan man gör i denna situation. På något sätt så trodde jag på dig, jag trodde att vi skulle kunna prata och kanske stötta varandra men som vanligt så höll du inte vad du sa. Jag väntade och väntade på att samtalet skulle komma men efter en vecka så gav jag upp. Jag ringde dig och förklarade vad som skulle ske och vad som hade hunnit bli planerat, även att jag hade papper som vi skulle fylla i. Ett par dagar senare kom du hit och vi skrev de papper som skulle skrivas och vi pratade lite. Jag berättade för dig att jag skulle kolla på urna i veckan och att jag skulle kolla på gravstenar. Jag berättade även att vi hade möte med prästen för att bestämma datum för begravning. Jag blev jävligt förvånad, ledsen,arg, besviken och jävligt förbannad när du svarade att du ville inte vara med. Du ville inte vara med att kolla på urna, gravsten, gravplats eller vara med och planera över huvud taget. Det var bättre att jag gjorde det, det kunde jag sköta själv tyckte du.. Hur fan tänker du, tänker du för fem öre.. Eller du tänker bara på dig själv som vanligt?? Jag fattar inte hur man kan resonera som du gör.det är vår dotter vi snackar om, fattar du inte att vår dotter har dött och att vi tvingas begrava henne.. Ska JAG göra allt själv, åter igen?? Hur fan kan du lämna mig ensam på det här viset. Jag kokar av ilska bara jag tänker på det. Du lovade åter igen att du skulle höra av dig i veckan för att höra hur allt hade gått och när och var begravningen skulle vara. Men det är 2 veckor sedan och jag har fortfarande inte hört ett skit ifrån dig. Under hela prosessen så har jag fått jaga dig för att meddela allt, hur vore det om du visade lite medkänsla och intresse själv? Det ända du gör är att skryta om hur jävla lycklig du är och hur jävla bra du har det. Varända gång jag hör eller ser det så blir jag helt ställt och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Här sitter jag varje dag och tänker på min underbara dotter, hur fin hon var, att jag saknar henne och skulle göra allt för att få ha henne hos mig igen. Jag gråter varje dag och jag vill bara skrika så jävla ont det gör i hela min kropp. Jag är totalt förstörd och vet inte om jag ska skrika eller gråta. Jag är helt tom och saknaden är enorm, jag känner mig helt tom samtidigt som tankarna flödar konstant. Men DU, Hailey´s "pappa" är helt överlycklig och har aldrig mått bättre?? Jag vet inte vad som är fel med dig men du är fan inte mänsklig i mina ögon. Att jag har levt i en lögn med dig ja det kan jag acceptera. Att jag har insett att allt du sa var lögn, ja. Jag har insett att du aldrig älskade mig eller Hailey men att du kan vara såhär känslokall det kan jag bara inte förstå! Idag är det onsdag vilket innebär att det är begravning och jag skakar av panik. Jag vill inte, jag orkar inte, jag ska inte behöva, det är fan inte rättvist! Varför ska jag tvingas att begrava min dotter och hur ska jag kunna komma vidare och leva ett liv utan henne. Jag har fortfarande inte hört ett skit ifrån andre och jag har gett upp. Varför ska jag behöva ringa och jaga honom, som om jag inte har nog att tänka på eller mycket annat att göra som faktiskt rör min dotter. Han kan väl fan visa lite intresse och höra av sig. Men han har tydligt visat att han inte bryr sig om Hailey eller är intresserad av att vara med på begravningen så jag ger upp. Det är hans förlust och inte min. Jag har funnits där hela vägen för min dotter och jag har planerat som jag vill ha det. Jag har köpt den urnan och stenen som jag vill ha och jag har fått den platsen jag ville att hon skulle ligga på. Jag tänker gå på begravingen och jag tänker bära hennes urna. Jag kommer begrava henne och jag kommer ta ett sista farväl. Oavsett vad så är hon MIN dotter, mitt kött och blod, min saknad och mitt liv. Jag sviker inte familjen och absolut inte min dotter. Just nu är jag så förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill bara leta upp honom, slå honom med en spade i bakhuvudet och begrava honom!! Från och med idag är du officiellt död för mig, du finns inte i min värld längre och det vi en gång hade är raderat och tömt. Idag börjar jag om! Ny dag, nya tag, nytt liv där jag fokoserar på mig själv och min familj. Jag har insett vilka som tillhör min familj och vilka som verkligen finns där i vått och torrt. Jag älskar er alla över allt annat på denna jord och jag är jävligt tacksam för att ni har funnits här och fortfarande finns här för mig i denna stora sorg. Nu får jag tacka för mig för nu måste jag göra mig iordning och fixa det sista inför begravningen.