ja, igår var det begravning för Hailey och det var nog det värsta jag någonsin varit med om. saknaden är enorm och känslorna är blandade. ena sekunden gråter jag och nästa sekund är jag besviken, arg och jag undrar varför hon skulle tas ifrån mig. plötslig spädbarnsdöd är det värsta och man får aldrig reda på varför det händer. vi höll en fin och liten seremoni för Hailey, jag bar hennes urna till platsen och mamma fick sänka ner henne. vi lade fina blommor, kransar och en nalle på hennes plats. jag hade min helt fantastiska sambo och mamma med mig som stöd och jag kan inte beskriva med ord hur glad jag är som har er. jag är så jävla tacksam för att ni funnits där hela vägen och ställer upp i vått och torrt. speciellt tack till min sambo som har tagit på sig ett väldigt stort ansvar och tog både mig och Hailey till sig. han har åtsido satt allt annat för vår skull och har funnits vid min sida hela vägen. trots att jag är glad över den fina seremonin igår så är jag sjukt besviken, inte på begravningen men på en viss person som borde funnits på plats. Haileys pappa har valt att utesluta både mig och vår dotter ur hans liv. att han har valt att gå vidare efter att jag lämnade honom är fullt förståeligt och det klandrar jag inte honom för. Men han borde vara vuxen nog att kunna sätta våra problem åt sidan för Haileys skull. Han är ändå 27 år gammal och har 2 barn sedan tidigare. Men trots detta  så har han valt att strunta fullständigt i sin dotter och han har varken velat vara med och planera eller veta när var och hur begravningen skulle gå till. han ville inte vara med att betala för något, han ville inte ens veta vart hans dotter ska ligga begravd.. detta är för mig helt brutalt. jag kan inte förstå och jag kan verkligen inte smälta att han kan vara så iskall mot sitt eget kött och blod. men istället njuter han av livet och skryter om hur lycklig han är och att han aldrig har mått bättre. jag har kännt honom i 10 år och jag vet hur han hanterar sorg och det är inte på det här sättet. Men från och med nu så är han raderad från mitt liv och jag har verkligen ingenting mer att säga honom. det är upp till han själv hur han vill hantera det här och jag lägger mig inte i längre. jag har nog att tänka på.

nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och förhoppningsvis så ska det gå uppåt och framåt nu. som så många säger så kan det verkligen inte bli värre nu, nu är botten nådd och det kan bara gå på ett håll. jag vet att jag är stark och på något sätt med hjälp av mina nära så ska jag ta mig igenom det här. Det kommer att bli en lång process och en väldigt jobbig och smärtsam sådan. men på något sätt ska det gå. jag hoppas att jag någon gång kommer att kunna se ljuset igen, att jag på något sätt ska lyckas att klättra upp för stegen och att jag ska få ork till att fortsätta. min högsta dröm är fortfarande att få bli mamma, att få finnas där för mitt barn i vått och torrt och få se det växa upp. jag vill så gärna få den familj som jag drömmer om, men för mig känns den drömmen enbart som en drömm. alla säger att jag har tid, att jag är ung och att jag kommer få uppleva detta en dag, men hur kan ni säga så? hur kan ni veta detta? jag har 1 chans på miljonen att bli gravid så det är inte så lätt, och hur ska jag våga. tänk om jag skulle lyckas bli gravid igen och tänk om detta händer igen? bara tanken på att riskera att förlora ett barn till får mig att rysa. Men samtidigt så är tanken på att aldrig få bli mamma helt otänkbar. Jag vet varken in eller ut längre. Jag vill så gärna men ändå inte.