aaaaaaah, Vilken jävla dag! Känslorna öser ner och tankarna exploderar! JAG VILL INTE MER!! Allt jag vill är att få träffa min dotter igen, Få hålla henne i min famn och aldrig släppa taget igen. Jag varken orkar eller vill mer! Jag har varit på krematoriet idag och hämtat hennes urna. På vägen dit kände jag bara stress, oro och var allmänt spänd i hela kroppen. Men när jag väl fick hennes urna i min famn så kände jag ett sådant lugn i hela min kropp och själ. Jag satt och krama hennes urna hela vägen tillbaka och när vi var framme vid församligshemmet där vi skulle lämna den inför väntan på begravningen så ville jag inte stiga ur bilen. Jag ville bara inte släppa henne igen.. Jag ville bara rymma och gömma mig med henne. Tyvärr så är det olagligt så jag var illa tvungen att kliva ur bilen och gå med tunga steg in i byggnaden och lämna över henne igen. Tårarna kom och jag var tvungen att hålla dem tillbaka. Sedan dess har jag varit ett vrak både känslomässigt och psykiskt. Jag vet helt ärligt talat inte vart jag ska bli av. Jag har inte den blekaste aning om hur fan jag ska lyckas att ta mig vidare. Jag kan bara tacka min underbara sambo som alltid finns där och visar mig rätt väg. Han hjälper mig mer än vad han vet om, Han inser nog inte hur mycket det betyder för mig att han är hemma och bara finns här. Jag är jätte dålig på att berätta när jag mår dåligt och vad jag känner men det hjälper mig så otroligt mycket att bara veta att han finns här. Utan honom hade jag verkligen inte suttit här idag! Jag kämpar verkligen så hårt jag bara kan och orkar varje dag för att hålla mig vid liv. Min önskan av att få vara vid min dotters sida är så stark att det faktiskt skrämmer mig själv. Jag vill inte dö, Jag vill bara inte leva längre. Jag vill vara vid Hailey´s sida och alltid finnas där för henne. Men samtidigt så önskar jag att jag kunde få bearbeta det här så jag kan få fortsätta leva och finnas vid min sambos sida för resten av mitt liv. Det är svårt det här, och så jävla jobbigt! Tårarna ligger i ögonen hela tiden och jag önskar att jag bara kunde få låta dem ösa ner, Men istället stoppas jag av mina tvångstankar som intalar mig att det är fel att visa känslor och att man alltid ska visa sig stark. Jag känner bara för att slå sönder allt i min väg, Skrika så högt jag bara kan, låta tårarna flöda och låta mig själv bryta ihop, Men jag har intalat mig själv att det är fel. Jag måste vara stark, visa mig stark, hålla mig uppe vid ytan och försöka förtränga det som har hänt. Men samtidigt så vet jag att det är fel. Det som har hänt har faktiskt hänt och det måste jag inse och förstå. Hailey kommer aldrig mer tillbaka och jag kommer inte att få träffa henne igen förens den dagen jag dör. Så min största fråga just nu är väl: HUR, NÄR och VAR börjar jag??

Dag efter dag passerar som om ingenting hade hänt, men för mig står tiden still. Varje dag är den samma i min värld. Mina dagar är fyllda med sorg och undran. Vad hände och varför? Får man lov att vara ledsen, arg, frustrerad, irriterad och förbannad? Får man lov att tappa livsglädjen och tron på ett bra och lyckligt liv som jag har gjort? Vad får man lov att känna och tänka igentligen? Hur länge ska det kännas såhär, när ska dagarna komma ifatt och när ska hjärnan hitta tillbaka till verkligheten? Så många frågor men inte ett ända svar. Timmarna tickar vidare på klockan och dagarna passerar som vanligt för alla andra. När, var och hur ska jag någonsin kunna bli lycklig.  Jag såg fram emot en ny start och min nya familj men istället så vändes hela min värld upp och ner på någon timme.

När ska jag få den familj som jag så länge har önskat mig? Kommer jag någonsin att få uppleva det? Min största skräck är att jag aldrig kommer få mina egna barn och jag vet inte hur jag ska bearbeta den rädslan. Kommer jag få nöja mig med att bara vara extra mamma? Missförstå mig inte, andras barn har samma värde och jag älskar dem lika mycket för det. Men längtan efter egna barn är så stor. Ett liv utan barn är inget liv för mig, det alternativet finns inte med på min lista. Men kommer jag någonsin kunna få uppleva min högsta önskan? Kan jag bli gravid igen, vill jag, vågar jag, orkar jag utsätta mig för den psykiska smärtan igen? Sen handlar ju inte allt om mig såklart. Man måste vara två om en sådan här sak. Man ska båda två ha viljan, orken och kärleken till det. Det är så många bitar som ska passa ihop och falla på plats. Det är inget man gör bara för att göra det. Jag vill inte tvinga eller pressa någon till att göra någonting bara för att jag vill ha de så. I vilket fall som helst så är det ingenting att tänka på nu. Det är inte lönt att gräva ner mig i dessa tankar och funderingar nu även om jag gör det utan att tänka på det. Just nu måste och borde jag fokosera på nuet och att hålla modet uppe. Jag måste bearbeta denna sorgen och alla tankar och känslor som den innebär. Jag måste ta mig upp från den här svackan först och börja om på nytt igen.

Just nu vill jag bara komma här ifrån, flytta till ett nytt ställe och börja om från början med min helt fantastiska sambo och hans barn. Jag hade aldrig klarat det här utan er. Nu kommer snart den svåraste biten men jag vet att jag alltid kan luta mig mot dig för stöd. Jag vet att jag är dålig på att be om hjälp och stöd och jag vet att jag är skit kass på att berätta för dig vad som pågår i min skalle. Det här kommer att ta tid och jag hoppas bara att du kan ha tålamod och förståelse för det. Jag vill inget annat än att öppna mig helt för dig och dela hela mitt liv med dig men jag vet bara inte var eller hur jag ska börja. Jag är inte van vid att någon verkligen bryr sig om mig, mina känslor och tankar. Varje gång som jag har litat på någon så har jag blivit sviken. Idag litar jag inte på någon, inte ens mig själv. Jag har jätte svårt för att släppa in någon i mitt liv och mina murar är höga, för höga ibland. Men sakta så börjar du riva ner sten för sten och jag känner redan nu att jag litar på dig. Men ändå är det här nytt och svårt för mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att riva mina murar snabbare men något måste jag komma på. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Jag älskar dig min skatt och det gör ont i hela mig när du inte finns i min närhet. Jag vill aldrig vara utan dig.

Det har gått lite mer än två veckor sedan min underbara dotter föddes och avled, men det känns som igår. Mina dagar står helt still fast att timmarna tickar på klockan. Jag kan inte förstå vart dagarna tar vägen, jag kan inte förstå hur tiden kan fortsätta ticka, och jag kan inte förstå vad det är som händer. Varför händer allt det här mig? Hela mitt liv är som en ond cirkel. Något skit händer och man kämpar som fan för att ta sig upp, När man väl börjar se ljuset så händer det något nytt som skickar ner en på botten igen. Och så är vi där igen, Livs glädjen och tron på allt gott försvinner, Man kämpar så hårt man bara orkar och kan för att överleva dag för dag. Cirklen rullar på som vanligt år in och år ut, Jag bara undrar när allt ska ta slut. Två veckor känns som två timmar. Jag längtar tillbaka, önskar att jag kunde gjort något annorlunda, något som förändrar min framtid till det bättre. Jag vill ha min dotter vid liv, Jag vill hålla henne i min famn, Jag vill känna hennes värme och närhet. Jag vill kunna titta på henne och le, förklara för henne att jag älskar henne över allt annat och berätta för henne att jag kommer göra allt i min makt för att hon ska få det bra. Jag vill se henne växa upp och bli den vackraste tjejen i världen. Jag vill bara kunna säga att jag älskar henne. Men istället får jag bara sorg och tragiska minnen. Jag kommer få gå till hennes grav resten av mitt liv och titta ner på hennes vilo plats, Säga att jag älskar henne och att jag önskar att hon vore vid min sida. Jag vet inte hur jag ska klara detta, Hur jag ska kunna gå vidare och leva ett liv utan min älskade Hailey.

Varför ska det vara så jävla svårt att öppna sig för den man älskar mest? Jag har jätte lätt för att skriva men så satans svårt för att prata. Jag har blivit lärd att det är fel att visa känslor. Det är fel att gråta, och man ska hålla allt inom sig. Jag måste lära mig att det är okej. Man måste få vara ledsen, arg,besviken, och frustrerad men även glad och lycklig. Men det är svårt. Jag vill så gärna kunna öppna mig, speciellt för dig! Jag älskar dig av hela mitt hjärta och du är hela min värld. Det är med dig som jag vill leva mitt liv och jag hoppas att du kan förstå det. Jag vet mina brister och ska försöka helhjärtat att ändra på det. Du finns alltid vid min sida och med dig har jag alltid kunnat prata om allt, jag vet inte varför det är så svårt nu. Du lyssnar alltid och stöttar alltid mig. Jag är så otroligt glad över att jag har dig och jag hoppas verkligen att du kommer finnas vid min sida i hela mitt liv. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra för att du ska förstå mig och veta att det tar tid, men jag lovar dig att jag ska börja öppna mig. Jag vill aldrig någonsin att du ska känna dig undan knuffad eller utanför. Du är den som ska få veta allt om mig, och du är den ända! Ingen vet så mycket om mig som du gör, det finns ingen som känner mig som du gör. Vi har gått igenom så mycket tillsammans redan och du kommer nog aldrig förstå vad det betydde för mig förra helgen. Du var hos mig hela tiden och stöttade mig varje minut. Jag är så otroligt tacksam som har dig. Jag ville mest säga att jag älskar dig och att jag känner mig jätte hemsk för att jag håller dig utanför mina murar ibland.

Idag är det exakt en vecka sedan du försvann från denna jord och min famn. Det är fortfarande svårt att ta in och inse vad som faktiskt har hänt. Ena minuten förnekar jag och nästa minut så bryter jag ihop. Jag försöker inbilla mig själv att du aldrig har funnits och att jag aldrig ens varit gravid, men jag inser snabbt att det är så fel av mig. Du var så vacker och helt fantastikt underbar. I 9 månader fick jag njuta av dig i min kropp och för 1 dygn fick jag ha dig i min famn och närhet. Jag grät både av lycka och sorg, förtvivlan och rädsla. Jag ville inte förlora dig, Jag vägrade att förlora dig, Ville inte alls släppa dig men mitt brustna hjärta orkade inte att ha dig kvar i min närhet.

Plötslig spädbarns död är det värsta som finns och det erkänner jag nu. Man tänker inte så mycket på sådanna här saker förens det händer en själv. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation och förstå vad som verkligen har hänt. Man kan aldrig riktigt förstå, Veta hur det känns eller hur tankarna flödar. Vi människor är så ofattbart duktiga på att ta saker och ting förgivet. Vi vet verkligen inte vad vi har förens vi har förlorat det. Jag har förlorat många nära och kära under mina 24 år. Trots min ringa ålder så har jag varit på många begravningar genom åren och jag har förlorat både nära vänner, släktingar och familje medlemmar. Gång på gång så lovar man sig själv att börja ta till vara på varje minut och börja uppskatta varje dag som man får här i livet. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ta något förgivet. Jag ska älska, vårda och vara lycklig för varje stund som jag får med mina nära och kära, Men tyvärr så faller man tillbaka i dem dagliga rutinerna efter ett tag och man är tillbaka på ruta ett igen. Varför är det såhär? Varför kan vi inte förstå och när ska vi verkligen sluta att ta allt förgivet? Ända sedan barnsben har jag fått höra att livet inte är rättvist och man tyckte att det bara var lögner och eget påfund. Men i vuxen ålder lär vi oss att det faktiskt är så. Jag fick lära mig redan väldigt tidigt att livet inte är rättvist på något plan.

Nu har det hänt igen! Ännu en människa som man älskar så djupt har tagits ifrån mig. Jag har fortfarande svårt för att förstå och det vill inte riktigt sjunka in. Jag är fortfarande i förneknings stadiet. Jag vet att du är död och att du inte kommer tillbaka men jag vill inte riktigt erkänna det, Jag vill inte att det ska vara slutgiltligt. Det värsta av allt är att jag blir påmind om allt hela tiden så fort jag går utanför dörren. Allt jag ser är gravida kvinnor, Nyfödda barn, Barnvagnar, Barn kläder, Leksaker och lyckliga nyblivna föräldrar. Allt får mig att bryta ihop och tårarna rinner igen. Jag kan inte förstå, jag skulle vara en av alla dem. Istället är jag en del av något annat och helt annan grupp människor. Jag vill inte mer! Jag vill verkligen inte det, Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna gå vidare, Bearbeta, Förstå, Acceptera, och kunna finna ljuset igen. Jag är helt mållös och känslorna svänger fram och tillbaka. Du är min ängel, Mitt mirakel, Min lycka och min sorg. Hailey jag älskar dig nu och för all evig framtid.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Hur länge ska man orka kämpa? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom innan det tar slut? Jag är bara 24 år gammal men jag har gått igenom mer än någon ska behöva göra under en hel livstid. Motgång efter motgång har jag kämpat mig igenom. Alla säger att jag är så jävla stark, att jag klarar mig igenom det här och att jag kommer resa mig igen. Men kommer jag verkligen det? Vid varje motgång har jag sagt att nu kan det inte bli värre, nu är botten nådd och lägre än såhär kan jag inte sjunka men för varje gång så sjunker jag mer och mer. Det kommer alltid något nytt som drar ner mig igen. Så fort jag börjar att se en ljuspunkt i livet så kommer det en ny motgång och nu får det fan vara nog! JAG ORKAR INTE MER... JAG VILL FAN INTE MER... När i helvete ska det ta slut? Jag vill ta mig upp ur det här, Jag vill klättra högre än någonsin, Jag vill kunna leva mitt liv som jag har framför mig, Men jag orkar inte! Jag är helt tom, Mitt hjärta blöder, Jag orkar knappt fylla mina lungor med luft, Huvudet går på högvarv och tankarna blandar ihop sig. Kroppen skriker av smärta, Jag har ingen ork, Ingen lust, Ingen vilja, Ingenting. Jag vill bara sluta tänka, Sluta känna, Sluta se och höra. Jag vill sluta andas och för en sista gång känna hur smärtan lättar. Jag vill egentligen inte dö, Jag vill bara inte leva! Jag hade äntligen börjat få hopp om livet och jag hade för en gångs skull något att verkligen kämpa för. Jag hade precis börjat att förstå och det började sakta att sjunka in. Jag skulle bli mamma! Jag skulle få en helt underbar dotter, söt som socker och vackrast på jorden. I 9 månader har jag fått höra ditt hjärta slå, Jag har verkligen fått kämpa för att förstå. När jag äntligen kunde vara lycklig och se fram emot en nystart så hände det jag har fruktat så. Det var verkligen inte såhär det skulle bli, Allt känns så overkligt och det är svårt att ta in. Lyckan varade inte länge och olyckan är nu ett faktum. Tårarna rinner varje dag och det är svårt att hålla igen. Jag försöker att vara stark men det känns helt ofattbart. Botten är verkligen nådd nu och jag tror verkligen inte att man kan sjunka lägre nu. Detta blir absolut en nystart i livet men inte som jag hade tänkt mig. Jag hade precis vant mig vid tanken av att ha dig här och det skulle bli så skönt när du kom och blev en del av min vardag och liv. Istället rycktes du ifrån mig helt utan förvarning och hela livet har vänts upp och ner. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här, Om jag tar mig igenom det här. Du var så fin, Så otroligt vacker och en riktig blandning av mig och din far. Du var verkligen en riktig ängel sänd från ovan, Men tyvärr fick vi inte låna dig så länge som vi hoppats på och ville. Vi fick aldrig chansen till att lära känna dig eller se dig växa upp. Bara tanken på att jag aldrig kommer få se ditt första leende, Ditt första skratt, Dina första steg eller få höra ditt första ord gör mig gråtfärdig och jag bryter ihop totalt. Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden med den vetenskapen som jag har idag, Då kanske... 2013-09-21 är ett datum som betyder så otroligt mycket, Det är det datumet du föddes. Det är den bästa dagen i hela mitt liv men också den värsta. Det var första gången som jag fick se dig, Röra vid dig och hålla dig i min famn. Nu finns du inte längre hos mig och jag vet helt ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan dig. Jag vet inte alls hur jag ska komma vidare, Jag känner mig så jävla tom och ensam trots att jag har folk runt omkring mig. Jag vet faktiskt inte om livet ens är värt att leva längre. Jag är så djupt deprimerad och jag stänger in mig mer och mer. Varje dag blir tyngre och tyngre och självmordstankarna blir värre för varje dag som går. Jag försöker hålla masken och visa mig stark medans jag gråter när ingen annan ser på. Jag vill bara skrika av all illska, Jag vill slå sönder allt i min väg av all frustration, Jag vill köra bilen rakt in i en betongvägg av all smärta, Jag vill fan inte mer! Varför skulle du tas ifrån mig? Varför skulle jag gå igenom det här? Varför du, varför jag? Istället för att få leva ett liv med dig, Se fram emot din 1års dag och få se dig växa upp så sitter jag här helt ensam nu och tvingas planera din begravning. Det är inte såhär det ska vara, Jag ska inte behöva begrava dig, Ingen ska behöva begrava sina egna barn. Hailey, Du var mitt allt, Det var för dig som jag kämpade varje dag, Det var du som gjorde mig stark nog att orka fortsätta och jag älskar dig av hela mitt hjärta. När du lämnade mig så försvann en stor del av mig med. Jag kan fortfarande inte förstå, Jag vill inte inse sanningen, Jag vill inte veta, Jag vill ingenting mer än att få dig tillbaka. Tyvärr måste jag inse att det aldrig kommer att ske, Du är död och du kommer aldrig mer till mig igen. Nästa gång vi ses är den dagen då jag dör och gud ska veta att jag hoppas att den dagen kommer snart. Det ända som håller mig uppe just nu är min underbara sambo och min mamma. Utan er hade jag defenitivt inte varit här idag. Ni ger mig styrkan att ta mig igenom en dag i taget, Ni ger mig ork till att gå upp ur sängen på morgonen och ni ger mig modet att ta tag i det som kommer. Ni ger mig den kärleken som jag behöver just nu och ni finns bakom mig och fångar mig när jag faller. Vi är alla berörda i det här på olika sätt och vi behöver nog alla stöd och hjälp. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns här. Vi har alla en svår period framför oss, speciellt jag. Jag vill ta mig igenom det här, Jag vill resa mig upp igen och jag vill kunna se ljuset i tunneln. Jag hoppas verkligen att jag klarar det här och att jag kanske kan få leva ett bra liv sen. Just nu känns allt bara så hopplöst, tomt, ensamt och kallt. Jag känner bara för att ge upp. Så många frågor men inte ett enda svar. Hur länge ska man orka kämpa? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom innan det tar slut?

Hailey, Mamma älskar dig nu och för all evig framtid. Jag önskar av hela mitt hjärta att din tid här på jorden skulle bli längre, Men jag hoppas att du har det fridfullt och får vila i lugn och ro tills vi ses igen. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket min ängel.

Från att jag var väldigt liten fram tills jag var 15 år gammal undvek jag min far och jag avskydde honom för det han utsatte mig och min mor för. Jag växte upp med att se min mor bli slagen och nertryckt av min egen far! Jag kommer fortfarande ihåg när jag vaknade sent på kvällen av att jag hörde min mor gråta och be honom sluta. jag gick upp ur sängen och kom ut i hallen och jag såg det ett barn aldrig ska behöva se, min mor fick ett slag rakt över ansiktet och föll ner på golvet i hallen, Jag stod bara där och såg på och grät. Pappa vände sig om och sa åt mig att gå och lägga mig igen, och jag såg rädslan i mammas ögon, det syntes i hela hennes ansikte och på hennes kroppsspråk att hon var rädd och mamma sa med skakig röst att allt var okej och att jag skulle gå in och lägga mig igen. Jag grät mig till söms den natten . Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Efter det så vaknade jag nästan varje kväll och kunde inte sova. Ibland gick jag upp till deras sovrum och försökte väcka mamma men oftast var det pappa som vaknade först och han blev alltid arg över att jag var vaken och sa alltid till mig att gå ner och lägga mig igen. Det slutade med att jag aldrig gick upp dit igen utan låg bara i sängen och grät för mig själv. Jag var väldigt mörkrädd när jag var liten och sov alltid med en ficklampa under kudden, En gång när pappa kom ner på natten när jag var vaken så tappade han humöret och kastade ficklampan på mig och svor och skrek åt mig att somna igen. När dem skilde sig var jag 6 år gammal och mamma fick kämpa för att vi skulle ha mat på bordet och ha någonstans att bo genom åren som kom efter skilsmässan. Året som jag skulle fylla 9 så flyttade jag och mamma till skåne för att börja om. Jag träffade nästan aldrig min pappa efter det, Min syster fick alltid komma ner från småland på lov och helger för att hälsa på. Jag tror att jag träffade pappa kanske 2 gånger om året och då var det väldigt tyst, Jag viste inte hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Pappa ringde ofta till mamma för att höra hur det var med mig men vi pratade sällan, det var mamma som fick prata med honom. Jag tror jag var 14 sista gången jag träffade honom och ett år senare bestämde sig min syster för att flytta ner till mamma, Det var en söndag. En helt jävla vanlig söndag som skulle leda till den värsta dagen någonsin. På måndagen kom det ett brev på posten, avsändare pappa! När vi läste det brevet skulle han inte leva längre. Min far valde att ta den fegaste vägen ut av alla! Han tog sitt liv den 2 maj 2005 genom att hänga sig själv i garaget. Hur kan man vilja att barnen ska läsa något sådant och se sin egen far hänga från taket! Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma och jag ryser bara jag tänker på det. Från den dagen har jag funderat mycket på varför och hur han kunde göra en sån hemsk sak mot sina egna barn, Och det är inte förens på senare år som jag har förstått att han var sjuk. Min far var manodeprisiv och det förklarar så mycket av hans beteénde men jag kan ändå inte förlåta honom för allt han gjort. Men en sak vet jag och det är att jag ångrar mig så fruktansvärt mycket att jag inte hade någon kontakt med honom och hade jag bara vetat att han var sjuk så man hade kunnat hjälpa honom på något sätt. Men det spelar ingen roll vad man kommer fram till idag, det går inte att ändra på nu! Men jag har lärt mig att ta vara på alla närstående och att man aldrig ska ta något för givet! Uppskatta varje sekund du får här i livet med dina vänner och familj, för livet förändras på 1 sekund!