Varje gång jag besöker din grav så känns allt så himla overkligt. På tisdag skulle du blivit 4 månader, min underbara dotter. Om du bara på något sätt kunde förstå hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag älskar dig. Tiden bara går och går men det svider i hjärtat lika mycket fortfarande. Jag har undvikt att gå till din grav dem senaste 3 veckorna för jag vet hur mycket smärta det betyder och jag blir alltid lika förstörd. Men jag har precis varit hos dig och pratat med dig. Så fort jag kommer till din plats så får jag en känsla som är svår att beskriva, det är inte ofta jag känner sådär men när jag är hos dig så känner jag din närvaro och jag kan nästan svära på att jag vet att du hör och ser mig. När jag väl kommer dit så vill jag inte gå därifrån. jag känner att du finns hos mig, att du ser mig, att du hör mig och att du på något sätt svarar mig. Det är helt sjukt men jag får ett sådant lugn över mig och känner din närvaro. det känns alltid lika hemskt att lämna dig, jag känner mig så tom och all energi som du ger mig bara försvinner så fort jag går. Du, en del av mig har förvunnit och det finns inget på denna jord som kan ersätta din plats! Jag börjar till och med tvivla på om jag verkligen vill försöka satsa igen i framtiden. jag är så otroligt rädd och jag vet inte om jag någonsin kommer att vara redo igen. samtidigt som en del av mig bara vill ha ett barn NU så vet jag inte om jag någonsin vill, orkar eller kan igen. alla läkare säger att det fanns absolut inget jag kunde ha gjort för att rädda dig eller ändra på situationen, men ändå så anklagar jag mig själv varje dag. på något sätt så kanske det hade gått att ändra på, men hur? det jobbigaste är nog inte att acceptera att du faktiskt inte finns längre, det jobbigaste är att jag kommer aldrig att få några svar på varför eller hur du togs ifrån mig. om du bara visste, om du bara kunde förstå hur saknad och älskad du är min fina Hailey <3