Idag är det exakt en vecka sedan du försvann från denna jord och min famn. Det är fortfarande svårt att ta in och inse vad som faktiskt har hänt. Ena minuten förnekar jag och nästa minut så bryter jag ihop. Jag försöker inbilla mig själv att du aldrig har funnits och att jag aldrig ens varit gravid, men jag inser snabbt att det är så fel av mig. Du var så vacker och helt fantastikt underbar. I 9 månader fick jag njuta av dig i min kropp och för 1 dygn fick jag ha dig i min famn och närhet. Jag grät både av lycka och sorg, förtvivlan och rädsla. Jag ville inte förlora dig, Jag vägrade att förlora dig, Ville inte alls släppa dig men mitt brustna hjärta orkade inte att ha dig kvar i min närhet.

Plötslig spädbarns död är det värsta som finns och det erkänner jag nu. Man tänker inte så mycket på sådanna här saker förens det händer en själv. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation och förstå vad som verkligen har hänt. Man kan aldrig riktigt förstå, Veta hur det känns eller hur tankarna flödar. Vi människor är så ofattbart duktiga på att ta saker och ting förgivet. Vi vet verkligen inte vad vi har förens vi har förlorat det. Jag har förlorat många nära och kära under mina 24 år. Trots min ringa ålder så har jag varit på många begravningar genom åren och jag har förlorat både nära vänner, släktingar och familje medlemmar. Gång på gång så lovar man sig själv att börja ta till vara på varje minut och börja uppskatta varje dag som man får här i livet. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ta något förgivet. Jag ska älska, vårda och vara lycklig för varje stund som jag får med mina nära och kära, Men tyvärr så faller man tillbaka i dem dagliga rutinerna efter ett tag och man är tillbaka på ruta ett igen. Varför är det såhär? Varför kan vi inte förstå och när ska vi verkligen sluta att ta allt förgivet? Ända sedan barnsben har jag fått höra att livet inte är rättvist och man tyckte att det bara var lögner och eget påfund. Men i vuxen ålder lär vi oss att det faktiskt är så. Jag fick lära mig redan väldigt tidigt att livet inte är rättvist på något plan.

Nu har det hänt igen! Ännu en människa som man älskar så djupt har tagits ifrån mig. Jag har fortfarande svårt för att förstå och det vill inte riktigt sjunka in. Jag är fortfarande i förneknings stadiet. Jag vet att du är död och att du inte kommer tillbaka men jag vill inte riktigt erkänna det, Jag vill inte att det ska vara slutgiltligt. Det värsta av allt är att jag blir påmind om allt hela tiden så fort jag går utanför dörren. Allt jag ser är gravida kvinnor, Nyfödda barn, Barnvagnar, Barn kläder, Leksaker och lyckliga nyblivna föräldrar. Allt får mig att bryta ihop och tårarna rinner igen. Jag kan inte förstå, jag skulle vara en av alla dem. Istället är jag en del av något annat och helt annan grupp människor. Jag vill inte mer! Jag vill verkligen inte det, Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna gå vidare, Bearbeta, Förstå, Acceptera, och kunna finna ljuset igen. Jag är helt mållös och känslorna svänger fram och tillbaka. Du är min ängel, Mitt mirakel, Min lycka och min sorg. Hailey jag älskar dig nu och för all evig framtid.