Från att jag var väldigt liten fram tills jag var 15 år gammal undvek jag min far och jag avskydde honom för det han utsatte mig och min mor för. Jag växte upp med att se min mor bli slagen och nertryckt av min egen far! Jag kommer fortfarande ihåg när jag vaknade sent på kvällen av att jag hörde min mor gråta och be honom sluta. jag gick upp ur sängen och kom ut i hallen och jag såg det ett barn aldrig ska behöva se, min mor fick ett slag rakt över ansiktet och föll ner på golvet i hallen, Jag stod bara där och såg på och grät. Pappa vände sig om och sa åt mig att gå och lägga mig igen, och jag såg rädslan i mammas ögon, det syntes i hela hennes ansikte och på hennes kroppsspråk att hon var rädd och mamma sa med skakig röst att allt var okej och att jag skulle gå in och lägga mig igen. Jag grät mig till söms den natten . Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Efter det så vaknade jag nästan varje kväll och kunde inte sova. Ibland gick jag upp till deras sovrum och försökte väcka mamma men oftast var det pappa som vaknade först och han blev alltid arg över att jag var vaken och sa alltid till mig att gå ner och lägga mig igen. Det slutade med att jag aldrig gick upp dit igen utan låg bara i sängen och grät för mig själv. Jag var väldigt mörkrädd när jag var liten och sov alltid med en ficklampa under kudden, En gång när pappa kom ner på natten när jag var vaken så tappade han humöret och kastade ficklampan på mig och svor och skrek åt mig att somna igen. När dem skilde sig var jag 6 år gammal och mamma fick kämpa för att vi skulle ha mat på bordet och ha någonstans att bo genom åren som kom efter skilsmässan. Året som jag skulle fylla 9 så flyttade jag och mamma till skåne för att börja om. Jag träffade nästan aldrig min pappa efter det, Min syster fick alltid komma ner från småland på lov och helger för att hälsa på. Jag tror att jag träffade pappa kanske 2 gånger om året och då var det väldigt tyst, Jag viste inte hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Pappa ringde ofta till mamma för att höra hur det var med mig men vi pratade sällan, det var mamma som fick prata med honom. Jag tror jag var 14 sista gången jag träffade honom och ett år senare bestämde sig min syster för att flytta ner till mamma, Det var en söndag. En helt jävla vanlig söndag som skulle leda till den värsta dagen någonsin. På måndagen kom det ett brev på posten, avsändare pappa! När vi läste det brevet skulle han inte leva längre. Min far valde att ta den fegaste vägen ut av alla! Han tog sitt liv den 2 maj 2005 genom att hänga sig själv i garaget. Hur kan man vilja att barnen ska läsa något sådant och se sin egen far hänga från taket! Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma och jag ryser bara jag tänker på det. Från den dagen har jag funderat mycket på varför och hur han kunde göra en sån hemsk sak mot sina egna barn, Och det är inte förens på senare år som jag har förstått att han var sjuk. Min far var manodeprisiv och det förklarar så mycket av hans beteénde men jag kan ändå inte förlåta honom för allt han gjort. Men en sak vet jag och det är att jag ångrar mig så fruktansvärt mycket att jag inte hade någon kontakt med honom och hade jag bara vetat att han var sjuk så man hade kunnat hjälpa honom på något sätt. Men det spelar ingen roll vad man kommer fram till idag, det går inte att ändra på nu! Men jag har lärt mig att ta vara på alla närstående och att man aldrig ska ta något för givet! Uppskatta varje sekund du får här i livet med dina vänner och familj, för livet förändras på 1 sekund!

Ja jag kan väl börja med att skriva lite om mig själv! Jag är en tjej på 22 år som verkligen älskar allt som har med bilar att göra, när jag är på dåligt humör eller jag bara behöver lugna mig så går jag ut i garaget och pillar på någon av mina bilar. Jag har varit bil intresserad sedan barnsben och antar att det kommer från bägge föräldrarna. Men jag har även ett stort intresse för att skriva. Jag skrev alltid dagbok när jag var mindre och jag kan väl erkänna att jag gör det än idag faktiskt, fast på ett annat sätt. på äldre dagar skriver jag mest om allt som händer runt omkring i mitt liv och alla mina tankar. när jag blir arg eller ledsen så skriver jag om allt som har hänt och nästan varje dag kladdas det ner något i ett block. det är nu allt detta kladd som ska data skrivas och bli en bok. Jag har alltså tänkt ge ut en bok som handlar om mitt liv. Jag är bara 22 år gammal men jag har varit med om så mycket redan. Jag har hamnat i en massa situationer som man aldrig vill hamna i, som man aldrig någonsin har tänkt sig att det kommer hända en själv.Men en vacker dag händer det. Man förlorar en närstående och livet rasar samman känns det som. Man träffar en kille som är helt underbar under det första halvåret innan hans riktiga sida kommer fram, När den sidan väl kommer fram så är det för sent att backa. Du är fast och det finns inga utvägar. Hans våld blir bara värre och värre och för varje gång han tappar humöret blir du mer rädd att du inte kommer ur det med livet i behåll. Jag har varit med om det mesta och det man inte dör av gör en starkare. väldigt sant, men ibland undrar man också hur länge man ska orka. Tänk dig att inte ha någon annan vid din sida än den här killen. du har ingen som du kan vända dig till och be om hjälp, du står på helt egna ben! Jag tänker inte sitta här och skriva ut allt för då blir det inget kvar till boken men det var lite om mitt liv och vad jag gör just nu. För övrigt var min barndom kanske som många andras. Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 och dem separerade på mig och min syster, Min mor tog mig med sig till skåne medans syrran fick stanna kvar i småland. vi träffades då och då under lov och vissa helger men det blev aldrig detsamma. Nu bor min syster i skåne och vi träffas så ofta vi hinner och kan. Min bror som vi fick på senare dar bor hos mig :) Nu får ni ursäkta men det börjar bli sent och jag ska ta och krypa ner i sängen och se om man kan få lite sömn. god natt! Mvh Nicole