this-is-me-89

Senaste inläggen

Av Nicole Sunshine Pedersen - 10 oktober 2013 19:48

aaaaaaah, Vilken jävla dag! Känslorna öser ner och tankarna exploderar! JAG VILL INTE MER!! Allt jag vill är att få träffa min dotter igen, Få hålla henne i min famn och aldrig släppa taget igen. Jag varken orkar eller vill mer! Jag har varit på krematoriet idag och hämtat hennes urna. På vägen dit kände jag bara stress, oro och var allmänt spänd i hela kroppen. Men när jag väl fick hennes urna i min famn så kände jag ett sådant lugn i hela min kropp och själ. Jag satt och krama hennes urna hela vägen tillbaka och när vi var framme vid församligshemmet där vi skulle lämna den inför väntan på begravningen så ville jag inte stiga ur bilen. Jag ville bara inte släppa henne igen.. Jag ville bara rymma och gömma mig med henne. Tyvärr så är det olagligt så jag var illa tvungen att kliva ur bilen och gå med tunga steg in i byggnaden och lämna över henne igen. Tårarna kom och jag var tvungen att hålla dem tillbaka. Sedan dess har jag varit ett vrak både känslomässigt och psykiskt. Jag vet helt ärligt talat inte vart jag ska bli av. Jag har inte den blekaste aning om hur fan jag ska lyckas att ta mig vidare. Jag kan bara tacka min underbara sambo som alltid finns där och visar mig rätt väg. Han hjälper mig mer än vad han vet om, Han inser nog inte hur mycket det betyder för mig att han är hemma och bara finns här. Jag är jätte dålig på att berätta när jag mår dåligt och vad jag känner men det hjälper mig så otroligt mycket att bara veta att han finns här. Utan honom hade jag verkligen inte suttit här idag! Jag kämpar verkligen så hårt jag bara kan och orkar varje dag för att hålla mig vid liv. Min önskan av att få vara vid min dotters sida är så stark att det faktiskt skrämmer mig själv. Jag vill inte dö, Jag vill bara inte leva längre. Jag vill vara vid Hailey´s sida och alltid finnas där för henne. Men samtidigt så önskar jag att jag kunde få bearbeta det här så jag kan få fortsätta leva och finnas vid min sambos sida för resten av mitt liv. Det är svårt det här, och så jävla jobbigt! Tårarna ligger i ögonen hela tiden och jag önskar att jag bara kunde få låta dem ösa ner, Men istället stoppas jag av mina tvångstankar som intalar mig att det är fel att visa känslor och att man alltid ska visa sig stark. Jag känner bara för att slå sönder allt i min väg, Skrika så högt jag bara kan, låta tårarna flöda och låta mig själv bryta ihop, Men jag har intalat mig själv att det är fel. Jag måste vara stark, visa mig stark, hålla mig uppe vid ytan och försöka förtränga det som har hänt. Men samtidigt så vet jag att det är fel. Det som har hänt har faktiskt hänt och det måste jag inse och förstå. Hailey kommer aldrig mer tillbaka och jag kommer inte att få träffa henne igen förens den dagen jag dör. Så min största fråga just nu är väl: HUR, NÄR och VAR börjar jag??


 

Av Nicole Sunshine Pedersen - 7 oktober 2013 10:17

Dag efter dag passerar som om ingenting hade hänt, men för mig står tiden still. Varje dag är den samma i min värld. Mina dagar är fyllda med sorg och undran. Vad hände och varför? Får man lov att vara ledsen, arg, frustrerad, irriterad och förbannad? Får man lov att tappa livsglädjen och tron på ett bra och lyckligt liv som jag har gjort? Vad får man lov att känna och tänka igentligen? Hur länge ska det kännas såhär, när ska dagarna komma ifatt och när ska hjärnan hitta tillbaka till verkligheten? Så många frågor men inte ett ända svar. Timmarna tickar vidare på klockan och dagarna passerar som vanligt för alla andra. När, var och hur ska jag någonsin kunna bli lycklig.  Jag såg fram emot en ny start och min nya familj men istället så vändes hela min värld upp och ner på någon timme.

 

När ska jag få den familj som jag så länge har önskat mig? Kommer jag någonsin att få uppleva det? Min största skräck är att jag aldrig kommer få mina egna barn och jag vet inte hur jag ska bearbeta den rädslan. Kommer jag få nöja mig med att bara vara extra mamma? Missförstå mig inte, andras barn har samma värde och jag älskar dem lika mycket för det. Men längtan efter egna barn är så stor. Ett liv utan barn är inget liv för mig, det alternativet finns inte med på min lista. Men kommer jag någonsin kunna få uppleva min högsta önskan? Kan jag bli gravid igen, vill jag, vågar jag, orkar jag utsätta mig för den psykiska smärtan igen? Sen handlar ju inte allt om mig såklart. Man måste vara två om en sådan här sak. Man ska båda två ha viljan, orken och kärleken till det. Det är så många bitar som ska passa ihop och falla på plats. Det är inget man gör bara för att göra det. Jag vill inte tvinga eller pressa någon till att göra någonting bara för att jag vill ha de så. I vilket fall som helst så är det ingenting att tänka på nu. Det är inte lönt att gräva ner mig i dessa tankar och funderingar nu även om jag gör det utan att tänka på det. Just nu måste och borde jag fokosera på nuet och att hålla modet uppe. Jag måste bearbeta denna sorgen och alla tankar och känslor som den innebär. Jag måste ta mig upp från den här svackan först och börja om på nytt igen.

 

Just nu vill jag bara komma här ifrån, flytta till ett nytt ställe och börja om från början med min helt fantastiska sambo och hans barn. Jag hade aldrig klarat det här utan er. Nu kommer snart den svåraste biten men jag vet att jag alltid kan luta mig mot dig för stöd. Jag vet att jag är dålig på att be om hjälp och stöd och jag vet att jag är skit kass på att berätta för dig vad som pågår i min skalle. Det här kommer att ta tid och jag hoppas bara att du kan ha tålamod och förståelse för det. Jag vill inget annat än att öppna mig helt för dig och dela hela mitt liv med dig men jag vet bara inte var eller hur jag ska börja. Jag är inte van vid att någon verkligen bryr sig om mig, mina känslor och tankar. Varje gång som jag har litat på någon så har jag blivit sviken. Idag litar jag inte på någon, inte ens mig själv. Jag har jätte svårt för att släppa in någon i mitt liv och mina murar är höga, för höga ibland. Men sakta så börjar du riva ner sten för sten och jag känner redan nu att jag litar på dig. Men ändå är det här nytt och svårt för mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att riva mina murar snabbare men något måste jag komma på. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Jag älskar dig min skatt och det gör ont i hela mig när du inte finns i min närhet. Jag vill aldrig vara utan dig.


 

Det har gått lite mer än två veckor sedan min underbara dotter föddes och avled, men det känns som igår. Mina dagar står helt still fast att timmarna tickar på klockan. Jag kan inte förstå vart dagarna tar vägen, jag kan inte förstå hur tiden kan fortsätta ticka, och jag kan inte förstå vad det är som händer. Varför händer allt det här mig? Hela mitt liv är som en ond cirkel. Något skit händer och man kämpar som fan för att ta sig upp, När man väl börjar se ljuset så händer det något nytt som skickar ner en på botten igen. Och så är vi där igen, Livs glädjen och tron på allt gott försvinner, Man kämpar så hårt man bara orkar och kan för att överleva dag för dag. Cirklen rullar på som vanligt år in och år ut, Jag bara undrar när allt ska ta slut. Två veckor känns som två timmar. Jag längtar tillbaka, önskar att jag kunde gjort något annorlunda, något som förändrar min framtid till det bättre. Jag vill ha min dotter vid liv, Jag vill hålla henne i min famn, Jag vill känna hennes värme och närhet. Jag vill kunna titta på henne och le, förklara för henne att jag älskar henne över allt annat och berätta för henne att jag kommer göra allt i min makt för att hon ska få det bra. Jag vill se henne växa upp och bli den vackraste tjejen i världen. Jag vill bara kunna säga att jag älskar henne. Men istället får jag bara sorg och tragiska minnen. Jag kommer få gå till hennes grav resten av mitt liv och titta ner på hennes vilo plats, Säga att jag älskar henne och att jag önskar att hon vore vid min sida. Jag vet inte hur jag ska klara detta, Hur jag ska kunna gå vidare och leva ett liv utan min älskade Hailey.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 30 september 2013 13:45

Varför ska det vara så jävla svårt att öppna sig för den man älskar mest? Jag har jätte lätt för att skriva men så satans svårt för att prata. Jag har blivit lärd att det är fel att visa känslor. Det är fel att gråta, och man ska hålla allt inom sig. Jag måste lära mig att det är okej. Man måste få vara ledsen, arg,besviken, och frustrerad men även glad och lycklig. Men det är svårt. Jag vill så gärna kunna öppna mig, speciellt för dig! Jag älskar dig av hela mitt hjärta och du är hela min värld. Det är med dig som jag vill leva mitt liv och jag hoppas att du kan förstå det. Jag vet mina brister och ska försöka helhjärtat att ändra på det. Du finns alltid vid min sida och med dig har jag alltid kunnat prata om allt, jag vet inte varför det är så svårt nu. Du lyssnar alltid och stöttar alltid mig. Jag är så otroligt glad över att jag har dig och jag hoppas verkligen att du kommer finnas vid min sida i hela mitt liv. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra för att du ska förstå mig och veta att det tar tid, men jag lovar dig att jag ska börja öppna mig. Jag vill aldrig någonsin att du ska känna dig undan knuffad eller utanför. Du är den som ska få veta allt om mig, och du är den ända! Ingen vet så mycket om mig som du gör, det finns ingen som känner mig som du gör. Vi har gått igenom så mycket tillsammans redan och du kommer nog aldrig förstå vad det betydde för mig förra helgen. Du var hos mig hela tiden och stöttade mig varje minut. Jag är så otroligt tacksam som har dig. Jag ville mest säga att jag älskar dig och att jag känner mig jätte hemsk för att jag håller dig utanför mina murar ibland.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 28 september 2013 09:39

Idag är det exakt en vecka sedan du försvann från denna jord och min famn. Det är fortfarande svårt att ta in och inse vad som faktiskt har hänt. Ena minuten förnekar jag och nästa minut så bryter jag ihop. Jag försöker inbilla mig själv att du aldrig har funnits och att jag aldrig ens varit gravid, men jag inser snabbt att det är så fel av mig. Du var så vacker och helt fantastikt underbar. I 9 månader fick jag njuta av dig i min kropp och för 1 dygn fick jag ha dig i min famn och närhet. Jag grät både av lycka och sorg, förtvivlan och rädsla. Jag ville inte förlora dig, Jag vägrade att förlora dig, Ville inte alls släppa dig men mitt brustna hjärta orkade inte att ha dig kvar i min närhet.


 


Plötslig spädbarns död är det värsta som finns och det erkänner jag nu. Man tänker inte så mycket på sådanna här saker förens det händer en själv. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation och förstå vad som verkligen har hänt. Man kan aldrig riktigt förstå, Veta hur det känns eller hur tankarna flödar. Vi människor är så ofattbart duktiga på att ta saker och ting förgivet. Vi vet verkligen inte vad vi har förens vi har förlorat det. Jag har förlorat många nära och kära under mina 24 år. Trots min ringa ålder så har jag varit på många begravningar genom åren och jag har förlorat både nära vänner, släktingar och familje medlemmar. Gång på gång så lovar man sig själv att börja ta till vara på varje minut och börja uppskatta varje dag som man får här i livet. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ta något förgivet. Jag ska älska, vårda och vara lycklig för varje stund som jag får med mina nära och kära, Men tyvärr så faller man tillbaka i dem dagliga rutinerna efter ett tag och man är tillbaka på ruta ett igen. Varför är det såhär? Varför kan vi inte förstå och när ska vi verkligen sluta att ta allt förgivet? Ända sedan barnsben har jag fått höra att livet inte är rättvist och man tyckte att det bara var lögner och eget påfund. Men i vuxen ålder lär vi oss att det faktiskt är så. Jag fick lära mig redan väldigt tidigt att livet inte är rättvist på något plan.


 



Nu har det hänt igen! Ännu en människa som man älskar så djupt har tagits ifrån mig. Jag har fortfarande svårt för att förstå och det vill inte riktigt sjunka in. Jag är fortfarande i förneknings stadiet. Jag vet att du är död och att du inte kommer tillbaka men jag vill inte riktigt erkänna det, Jag vill inte att det ska vara slutgiltligt. Det värsta av allt är att jag blir påmind om allt hela tiden så fort jag går utanför dörren. Allt jag ser är gravida kvinnor, Nyfödda barn, Barnvagnar, Barn kläder, Leksaker och lyckliga nyblivna föräldrar. Allt får mig att bryta ihop och tårarna rinner igen. Jag kan inte förstå, jag skulle vara en av alla dem. Istället är jag en del av något annat och helt annan grupp människor. Jag vill inte mer! Jag vill verkligen inte det, Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna gå vidare, Bearbeta, Förstå, Acceptera, och kunna finna ljuset igen. Jag är helt mållös och känslorna svänger fram och tillbaka. Du är min ängel, Mitt mirakel, Min lycka och min sorg. Hailey jag älskar dig nu och för all evig framtid.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 26 september 2013 16:36

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Hur länge ska man orka kämpa? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom innan det tar slut? Jag är bara 24 år gammal men jag har gått igenom mer än någon ska behöva göra under en hel livstid. Motgång efter motgång har jag kämpat mig igenom. Alla säger att jag är så jävla stark, att jag klarar mig igenom det här och att jag kommer resa mig igen. Men kommer jag verkligen det? Vid varje motgång har jag sagt att nu kan det inte bli värre, nu är botten nådd och lägre än såhär kan jag inte sjunka men för varje gång så sjunker jag mer och mer. Det kommer alltid något nytt som drar ner mig igen. Så fort jag börjar att se en ljuspunkt i livet så kommer det en ny motgång och nu får det fan vara nog! JAG ORKAR INTE MER... JAG VILL FAN INTE MER... När i helvete ska det ta slut? Jag vill ta mig upp ur det här, Jag vill klättra högre än någonsin, Jag vill kunna leva mitt liv som jag har framför mig, Men jag orkar inte! Jag är helt tom, Mitt hjärta blöder, Jag orkar knappt fylla mina lungor med luft, Huvudet går på högvarv och tankarna blandar ihop sig. Kroppen skriker av smärta, Jag har ingen ork, Ingen lust, Ingen vilja, Ingenting. Jag vill bara sluta tänka, Sluta känna, Sluta se och höra. Jag vill sluta andas och för en sista gång känna hur smärtan lättar. Jag vill egentligen inte dö, Jag vill bara inte leva! Jag hade äntligen börjat få hopp om livet och jag hade för en gångs skull något att verkligen kämpa för. Jag hade precis börjat att förstå och det började sakta att sjunka in. Jag skulle bli mamma! Jag skulle få en helt underbar dotter, söt som socker och vackrast på jorden. I 9 månader har jag fått höra ditt hjärta slå, Jag har verkligen fått kämpa för att förstå. När jag äntligen kunde vara lycklig och se fram emot en nystart så hände det jag har fruktat så. Det var verkligen inte såhär det skulle bli, Allt känns så overkligt och det är svårt att ta in. Lyckan varade inte länge och olyckan är nu ett faktum. Tårarna rinner varje dag och det är svårt att hålla igen. Jag försöker att vara stark men det känns helt ofattbart. Botten är verkligen nådd nu och jag tror verkligen inte att man kan sjunka lägre nu. Detta blir absolut en nystart i livet men inte som jag hade tänkt mig. Jag hade precis vant mig vid tanken av att ha dig här och det skulle bli så skönt när du kom och blev en del av min vardag och liv. Istället rycktes du ifrån mig helt utan förvarning och hela livet har vänts upp och ner. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här, Om jag tar mig igenom det här. Du var så fin, Så otroligt vacker och en riktig blandning av mig och din far. Du var verkligen en riktig ängel sänd från ovan, Men tyvärr fick vi inte låna dig så länge som vi hoppats på och ville. Vi fick aldrig chansen till att lära känna dig eller se dig växa upp. Bara tanken på att jag aldrig kommer få se ditt första leende, Ditt första skratt, Dina första steg eller få höra ditt första ord gör mig gråtfärdig och jag bryter ihop totalt. Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden med den vetenskapen som jag har idag, Då kanske... 2013-09-21 är ett datum som betyder så otroligt mycket, Det är det datumet du föddes. Det är den bästa dagen i hela mitt liv men också den värsta. Det var första gången som jag fick se dig, Röra vid dig och hålla dig i min famn. Nu finns du inte längre hos mig och jag vet helt ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan dig. Jag vet inte alls hur jag ska komma vidare, Jag känner mig så jävla tom och ensam trots att jag har folk runt omkring mig. Jag vet faktiskt inte om livet ens är värt att leva längre. Jag är så djupt deprimerad och jag stänger in mig mer och mer. Varje dag blir tyngre och tyngre och självmordstankarna blir värre för varje dag som går. Jag försöker hålla masken och visa mig stark medans jag gråter när ingen annan ser på. Jag vill bara skrika av all illska, Jag vill slå sönder allt i min väg av all frustration, Jag vill köra bilen rakt in i en betongvägg av all smärta, Jag vill fan inte mer! Varför skulle du tas ifrån mig? Varför skulle jag gå igenom det här? Varför du, varför jag? Istället för att få leva ett liv med dig, Se fram emot din 1års dag och få se dig växa upp så sitter jag här helt ensam nu och tvingas planera din begravning. Det är inte såhär det ska vara, Jag ska inte behöva begrava dig, Ingen ska behöva begrava sina egna barn. Hailey, Du var mitt allt, Det var för dig som jag kämpade varje dag, Det var du som gjorde mig stark nog att orka fortsätta och jag älskar dig av hela mitt hjärta. När du lämnade mig så försvann en stor del av mig med. Jag kan fortfarande inte förstå, Jag vill inte inse sanningen, Jag vill inte veta, Jag vill ingenting mer än att få dig tillbaka. Tyvärr måste jag inse att det aldrig kommer att ske, Du är död och du kommer aldrig mer till mig igen. Nästa gång vi ses är den dagen då jag dör och gud ska veta att jag hoppas att den dagen kommer snart. Det ända som håller mig uppe just nu är min underbara sambo och min mamma. Utan er hade jag defenitivt inte varit här idag. Ni ger mig styrkan att ta mig igenom en dag i taget, Ni ger mig ork till att gå upp ur sängen på morgonen och ni ger mig modet att ta tag i det som kommer. Ni ger mig den kärleken som jag behöver just nu och ni finns bakom mig och fångar mig när jag faller. Vi är alla berörda i det här på olika sätt och vi behöver nog alla stöd och hjälp. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns här. Vi har alla en svår period framför oss, speciellt jag. Jag vill ta mig igenom det här, Jag vill resa mig upp igen och jag vill kunna se ljuset i tunneln. Jag hoppas verkligen att jag klarar det här och att jag kanske kan få leva ett bra liv sen. Just nu känns allt bara så hopplöst, tomt, ensamt och kallt. Jag känner bara för att ge upp. Så många frågor men inte ett enda svar. Hur länge ska man orka kämpa? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom innan det tar slut?


Hailey, Mamma älskar dig nu och för all evig framtid. Jag önskar av hela mitt hjärta att din tid här på jorden skulle bli längre, Men jag hoppas att du har det fridfullt och får vila i lugn och ro tills vi ses igen. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket min ängel.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 4 februari 2013 22:39

Nej det kommer fan en dag imorgon med, tyvärr! Det har varit en tuff månad utan min psykolog och känslorna börjar svajja ordentligt nu. Tankarna kryper fram och jag vet vad jag är kapabel till, kan jag kontrollera det och framför allt, orkar jag mer? Just nu verkar allt gå trögt och det känns som om jag har tagit 50 steg bakåt. Allt börjar kännas tungt och väldigt jobbigt. Jag vet att jag har gett mig fan på att du ska bearbetas och läggas bakom mig så gott det går, jag har lovat mig själv att inte låta dig vinna, jag ska hitta mig själv igen, hålla mig själv uppe på egna fötter och lära mig att fungera som en "normal" människa i detta samhället igen, men det är SÅ svårt, det känns väldigt jobbigt just nu och det känns som ett lättare alternativ att bara låta dig vinna en sista gång, att slippa kämpa dag in och dag ut. Men jag har ju lovat! Jag blir tokig på mig själv. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av utmattning, eller om jag ska låsa in mig själv ett par dagar och bara sova, gå under jorden, bara skita i allt för ett tag. Men jag vet att det är omöjligt, det finns så mycket runt om kring som skulle gå åt helvete om jag bara tänkte på mig själv några dagar. Jag måste vara stark nu, jag måste hålla mig uppe vid ytan, visa vad jag verkligen går för och att jag klarar det här, jag kan inte ge upp nu! Men jag måste erkänna att jag inte alls ser fram emot en dag till imorgon eller dagen efter det, men tyvärr är den bittra sanningen så att oavsett om vi vill eller inte så kommer dag efter dag att passera och tillslut tar även våra dagar slut när vår tid är inne. Och den dagen kommer, oftast mycket tidigare än vad vi någonsin kunnat ana. Så det minsta jag kan göra är väl att kämpa ett tag till och verkligen hålla ut så länge som jag orkar, absolut inte för min skull, men det finns en människa och dennes familj som alltid finns där för mig och ställer upp så gott dem kan och det betyder mer än dem anar. Dem har gjort allt för att jag ska känna mig trygg och välkommen, dem finns alltid där på ett eller annat sätt! Så för deras skull ska jag fortsätta kämpa, för dem ska jag hålla mig uppe och visa mig stark. Och jag hoppas att jag någonstans på den vägen finner råd och visdom, lycka och själv känsla, vägledning och ny styrka. Nu säger jag god natt, för det kommer trots allt en dag imorgon med.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 19 januari 2013 21:04

Det här med Facebook har gått alldeles för långt och det håller helt på att spåra ur! Meningen med Facebook var från början att man skulle kunna hålla kontakten med gamla som nya vänner som bor en bit bort, möta nya vänner och skapa nya band, uppdatera om allt roligt och tråkigt som händer i ens liv, lägga ut bilder på familjen som vänner kan se, visst kan vi alla fastna i den här virveln att vi uppdaterar om onödigt skit som " nu ska jag duscha o krypa ner i sängen" eller "fan va gött de va o skita" " precis kommit hem från shopping på emporia/ entré/ Ullared" osv osv. Vi har nog alla lagt upp några helt onödiga statusar som igentligen är en självklarhet i allas vardag, men vet ni vad?, thats fine. Nästan alla företag, förmedlingar osv har en grupp/sida på Facebook, och ja det kan väl vara en bra pr kampanj kan man kanske tycka eftersom nästan alla sitter på fejjan varje dag. Men personligen tycker jag bara det är ett rop på hjälp efter kunder och ser ganska oseriöst ut i mina ögon, men jag kan ha fel. Det bästa med Facebook i mina ögon är att många som blivit kidnappade, spårlöst försvunnit, utsatta för brott på ett eller annat sätt har blivit hittade, alla olika djur som sprungit bort eller blivit stulna har blivit återförenade med sina familjer, fordon som blivit stulna eller vandaliserade har åter hittats, Facebook har varit en stor hjälp till olika myndigheter och polisen, MEN tyvärr också en stor tillgänglighet för brottslingar att se när familjen är på semester, när den där 15 åriga tjejen slutar skolan och ska gå hem helt själv på en skogs väg där hon lätt blir ett offer för våldtäkt, hundar som är ensamma hemma som är lätta att stjäla, osv osv! Men allt har sina för och nackdelar, eller hur. Men enligt min mening så borde folk vara mer försiktiga när det gäller personlig information, och då menar jag inte bara att man inte ska skriva ut sina kontouppgifter, adress mm utan all information som kan vara till nytta för brottslingarna. Ska du på semester?, uppdatera om det när du kommer hem igen, inte innan ni åker iväg i 2 veckor. Men jag tänker väl bara logiskt, folk får skriva vad dem vill men man borde vara lite försiktig tycker ju jag iaf. Och det som är mest idiotiskt är väl att folk nästan gör vad som helst för att få några likes på sin status! Det är ju helt befängt, familjer som ska köpa husdjur, ny bil, folk som ska slå varandra på käften, hoppa från ett tak, vänner som ska ha sex med varandra, men bara om dem får ett visst antal likes på bilden... hallå!! Vi snackar om levande ting, djur är väl för fan ingen leksak. Vill man ha en hund eller katt så köper man väl det? Vill man ha sex med någon, ja då har man väl det för fan, vill man slå varandra på käften, varsågoda! Men sluta vara sådana jävla uppmärksamhets h*ror!! Vad fan håller folk på med? :o detta spårar ur och allvarligt talat så funderar jag starkt på att inaktivera mitt konto här! Nu lär det säkert bli många idiotiska kommentarer osv men ja det är ett fritt land så ös ni på för jag bryr mig inte ett dugg, alla har vi rätt att ha åsikter och uttrycka vad vi känner och tänker.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 17 januari 2013 15:51

Jag får nog börja med att be om ursäkt, det kommer bli många sura miner och helvetet kommer bryta loss men jag orkar faktiskt inte hålla det inne längre.



För er som inte vet detta så har jag och min syster sagt upp all kontakt för all evig framtid för ca 1 månad sen. Detta har hänt ett par gånger innan genom alla åren men denna gången är det verkligen slutgiltigt, iaf för min del för jag orkar inte med detta längre.


Under hela vår uppväxt så har min syster ljugit och stulit ifrån mig och även hennes egna "vänner". Bara detta är helt bisarrt. Visst att alla syskon bråkar och tar varandras leksaker med mera men när man börjar sno parfym, kläder, smycken osv från sin egen lillasyster och sina egna "vänner" så är det helt ute på fel bana. Våra föräldrar skilde sig när jag var 6 år och när jag var 9 år så tog mamma mig och flyttade ner till Skåne där hon själv är uppväxt, medans min syster bodde kvar hos pappa uppe i Halland. Om jag ska vara helt ärlig så var det skönt för mig att komma till ett nytt ställe och få börja om då jag inte alls trivdes uppe i Halland. Men på helgerna när min syster kom ner och hälsa på så var jag tvungen att gömma undan en massa saker för annars visste jag att hon skulle sno det. Jag kom på henne nästan varje söndag innan vi skulle lämna henne att han hade tagit något ifrån mig och jag kommer ihåg än idag hur arg och ledsen jag blev över att jag inte ens kunde lita på min egen stora syster. Så här har mönstret sett ut under hela mitt liv. Det kan vara allt ifrån ett linne, parfym till smycken och pengar. Jag anser att man som 2 vuxna människor ska kunna ha sina saker framme när ens syster kommer på besök men det går helt enkelt inte. Även nu i "vuxen" ålder har det nästan alltid försvunnit något när hon har varit i mitt hus och hälsat på. Varje gång jag konfronterar henne så leker hon oskyldig och låtsas som att ingenting har hänt. Jag vet även om att hon stjäl från sina "vänner" när hon är där på fest och dyl och sen pantar hon smyckena för att hon ska få pengar. I hela mitt liv har jag fått vara som en stora syster för henne och hålla koll på henne och vilka hon umgås med och vad hon gör då hon lätt hamnar på fel vägar och blandar sig med fel folk. Jag vet om att jag inte har någon skyldighet till detta och vissa kommer säkert tycka att jag inte ens har rätten till att göra så men jag har gjort det för att jag älskar henne över hela mitt hjärta och jag mår själv dåligt över att se varje gång som hon hamnat på fel väg. Vår familj och släkt har alltid varit ganska speciell och dem flesta bryr sig bara om sig själv och tänker inte på konsekvenserna över det dem gör och dem bryr sig inte heller om dem skulle såra någon i deras närhet så länge de själva får det dem vill. Jag däremot är raka motsatsen, jag ser alltid till att alla runt om kring mig har det bra innan jag ens börjar tänka på mig själv. Jag har alltid varit ganska självständig och klarat mig bra själv. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år och började jobba strax där efter, jag hoppade alltså av skolan och började jobba så jag kunde stå helt på mina egna ben. Jag hatar att behöva förlita mig på andra, jag vill kunna klara av att stå upp för mig själv och klara mig själv utan att behöva bekymra mig om allt runt om kring. Min syster däremot klarar inre sig själv, varken tanke mässigt, känslo mässigt eller ekonomiskt. Jag har tappat räkningen på alla hennes "pojkvänner" och i dags läget så orkar jag inte bry mig mer. Hon hade aldrig klarat av att bo själv och leva själv, och skulle hon göra det så skulle det vara en misär. Hon dejtar killar som har pengar och dem köper allt till henne och står för alla hennes kostnader så hon kan spendera alla sina pengar på shopping. Så pågår det i ett par veckor till ett par månader sen när dem lär känna henne och förstår att hon bara har utnyttjat dem så lämnar dem henne, om hon inte redan har hittat en ny som betalar allt, då lämnar hon den första killen själv. Såhär har hon hållt på hela livet, hon älskar att leva på andra och när hennes "partner" tröttnat på att betala allt så letar hon upp en ny. Hon älskar även att bestämma och ha kontrollen över alla runt om kring sig. Därför umgås hon bara med människor som är 3-5 år yngre än henne själv och det gäller även alla killar hon dejtar. Jag har alltid gjort allt för min familj, jag ser alltid till att dem har det bra och jag lånar ofta ut pengar till min syster, jag köper ofta en massa saker till henne som hon behöver eller vill ha när hon redan har slösat bort alla sina egna pengar på skit. Jag har aldrig haft några problem med att låna ut pengar till min syster eller mamma men någonstans så hoppas man ju att man får tillbaka det en dag. Jag har alltid stått i givakt till min syster och ofta har hon ringt mig mitt i natten och gråtit då hon har bråkat med sin pojkvän och då har jag kommit och hämtat henne och alla hennes saker, jag har snällt lyssnat på vad som har hänt och allt hon vräker ur sig om hur jävla dumma dem är och hon vill aldrig mer se människan igen. Trots det så står hon där igen morgonen efter och vill att jag ska köra henne tillbaka med hennes saker. Så här har det gått till många gånger och jag har aldrig klagat eller bett om bensin pengar osv. Jag tycker att det är sådant man gör för sin familj men det verkar jag vara ensam om. Vad hon än har behövt, pengar, skjuts, flytt hjälp, någon att prata med, någonstans att sova eller bo, mat, cigaretter, bensin, ja you name it och jag har gjort det, jag har alltid funnits där och jag har gjort allt i min makt för att Jon ska ha det bra och vara lycklig, och någonstans har jag hoppats på att hon skulle finnas här för mig en vacker dag när jag behövde hjälp, men när den dagen väl kom så fanns hon inte där. Dem få gångerna jag har bett henne om något kan jag lätt räkna upp på en hand men inte så lite som en gång har hon kunnat ställa upp för mig. Dem ynka gångerna som hon har kört mig till jobbet eller dyligt så har hon alltid krävt bensin pengar, och dem gånger som hon har varit hem till mig på kaffe så har jag fått betala bensinen till henne iaf hälften av gångerna. Jag vet inte hur många gånger jag har kört henne hit och dit till olika platser och jag har aldrig ens tänkt tanken på att kräva bensin pengar av henne. Jag kan dra ett snabbt exempel för er som hände nu den 25 december 2012.


Jag och min sambo var på jul jägers i Höör och skulle ha en trevlig kväll och njuta av det sista jägers innan det stängde ner och vi hade inte gjort något tillsammans på länge så vi unnade oss en limousin som hämtade oss här hemma och körde oss dit, sen var det bestämt att min syster skulle hämta oss när vi ville hem men senast kl 03:00 när dem stängde. Hon krävde 200kr i bensin pengar och det sa vi inget om. Jag berättade för min syster att vi kanske ville hem tidigare och det var absolut inga problem enligt henne. Det var bara att skicka ett sms när vi ville hem så skulle hon komma och hämta oss. Klockan tickade och blev 01:00 ca när vi bestämde oss för att vi snart ville hem så jag skickade ett sms till min syster men utan svar, så jag skickade ytterligare 7-8 sms men alla utan svar så jag provade att skicka till hennes sambo men även där utan svar. Så när klockan slog 2 så bestämde jag mig för att gå ut och ringa henne ist men inte svarade hon då iheller. Jag fortsatte att ringa säkert 30 gånger och nästan lika många gånger till hennes sambo men ingen svarade. Jag började bli ganska irriterad då hon dyrt och heligt lovat att hämta oss. Men vi började leta efter taxi och någon annan som kunde köra oss hem. När klockan passerade 03:30 så gav vi upp och pinsamt nog så fick vi ringa till min sambos farfar mitt i natten och fråga om han kunde köra oss hem, då hade vi stått ute i 15- grader i nästan 3 timmar och vi höll på att frysa ihjäl. Min sambos farfar kom och precis när vi skulle kliva in i bilen så kommer min systers sambo och undrar om vi inte skulle åka med han hem. Jag sa som det var att nej, vi har försökt att få tag på dig och syrran i över 3 timmar men ingen svarade ju så vi fick leta upp någon annan som kunde köra. Då har han mage att bli sur och tvär för att vi inte skulle åka med honom och så sa han "ja va fan tror du att vi bara ska sitta uppe och vänta på att ni skulle ringa?" Eeh ja det brukar man göra när man ska vara taxi! Så gick han där ifrån. Dagen efter får jag ett sms av min syster som lyder ;" tack för igår... Bete dig som en idiot mot någon annan!!" Jag började bli riktigt pisst off på henne nu så jag svarade ;" och tack själv för att jag fick jaga er i 3 jävla timmar innan någon av er dök upp så kom inte här och snacka, om det är någon som beter sig som en idiot så är det du"
Då fick jag bara tillbaka;" jag finns inte i ditt liv längre!! Jag är trött på att du alltid ska förstöra mitt liv för att ditt ska kännas bättre! Betrakta mig som död! Hoppas du blir lycklig med det största och falskaste svin som finns!"



Förstår ni vad jag menar? Vad som än händer så är det alltid mitt fel. Det går inte att diskutera med henne och hon flyr från alla problem och konflikter. Hon är 25 år gammal men beter sig fortfarande som 14. Hon kan inte ta kritik, inte lyssna när man berättar vad som är fel, och hon kan inre stå för det hon gör eller säger. Och det som är mest skrattretande är att hon fortfarande springer till mamma och bölar och förvrider hela situationen som man gjorde när man var liten. Bara några dagar efter att vi hade sagt upp kontakten så fråga mamma mig varför jag hade sagt att hon är som död för mig och att jag aldrig mer ville se henne... What :o så då fick jag sätta mig ner och ta en diskussion med mamma och förklara hur det egentligen låg till. Men jag måste säga att jag inte blev ett dugg förvånad, det är såhär hon gör, thats her you know. Så här har det pågått hela livet och jag orkar inte mer nu. Vem det än är som har gjort fel i alla tidigare bråk så är det alltid jag som fått krypa till korset så vi blir vänner igen, jag vill att familjen ska vara hel och jag försöker göra allt i min makt för att det ska fungera men nu när jag har insett för 100:de gången att jag aldrig får något annat än skit tillbaka så tänker jag inte ta den stöten en gång till. Det är slut lekt med denna damen! Jag tänker inte ge vika denna gången och helt ärligt så bryr jag mig faktiskt inte om hon skulle göra det iheller för jag är inte intresserad. Jag tänker inte ta mer skit från min syster eller någon annan för den delen iheller! Jag måste faktiskt erkänna att det har varit jävligt skönt och tyst sista månaden. Ingen som ringer och ber om pengar, ingen som beklagar sig, ingen som ringer mitt i natten och vill bli hämtad, inga saker har försvunnit från hemmet, ingen som ringer och vill ha något över huvud taget. Det är lugnt, tyst, behagligt, man har själv bensin på bilen och pengar i fickan, man behöver inre köpa nytt smink, parfym, kläder osv, UNDERBART! Jag bara njuter, och jag tänker inte titta mig över axeln eller vända mig om denna gången. Jag ska bara fortsätta framåt på min egen väg, lämna allt annat bakom mig och inte skänka en ända tanke på det som varit. Jag tänker önska min syster all lycka till och jag hoppas att hon en dag hittar sin väg att gå, jag hoppas att hon kommer att ha det bra och vara lycklig. Jag hoppas att hon inser att det är okej att inte vara felfri, ingen är perfekt, inte ens hon. Jag hoppas att hon inser vem hon är och vad hon gör mot dem hon har närmst. Jag önskar att hon hittar sig själv och inser sina egna fel och brister innan hon dömer andra för deras. Jag hoppas att hon kommer att förstå hur mycket jag faktiskt älskar henne men att jag inte tänker stå ut med det här beteendet längre. Jag vill att hon ska inse att hon är mycket bättre än vad hon gör sig till och att hon kan få det så mycket bättre än vad hon har. Jag hoppas att hon kan hitta ett sätt att ändra på sin attityd och inställning till livet. Och framför allt så hoppas jag att hon lär sig vad som är rätt och fel, ditt och mitt, att man måste ge och ta lika mycket. Jag älskar dig av hela mitt hjärta men jag vill och tänker inte vara en del av ditt liv förens du har lärt dig att uppföra dig som den vuxna människa du egentligen borde vara.



Tack för mig, I'm over and out!

Skapa flashcards