this-is-me-89

Senaste inläggen

Av Nicole Sunshine Pedersen - 11 december 2013 18:27

Ctrl+alt+delete here we go, I should have done it a long time ago. I´ts time to move on, time to leave you behind, I´m taking over my mind. you are no longer in charge off my body, you do´nt control my thoughts anymore. You put me through hell, but now it´s my story to tell. ctrl+alt+delete, here we go, I wish i had done this a long time ago.

Av Nicole Sunshine Pedersen - 30 november 2013 03:14

Vad är ens liv värt egentligen, Hur mycket är man värd och hur mycket ska man stå ut med. Om jag hade fått 1 krona för varje gång någon har sagt ”du är så jävla stark” så hade jag varit mång miljonär idag. Men det spelar ingen roll hur många gånger man hör det för man blir inte starkare för det. Alla säger att jag är den starkaste människan dem känner och som dem har träffat, Hur kan det då komma sig att jag känner mig som den svagaste individen på denna jord? Allt känns bara svart ibland och det känns som om jag har hela världen på mina axlar. Ibland vill jag inte alls kliva upp ur sängen på morgonen, som idag. Jag ville inte alls gå upp. Jag vaknade på helt fel sida och jag ville bara kväva mig själv med min egen kudde. Men på något jävla sätt så tvingade jag mig upp kl 11;30 och satte på kaffet, rökte mina morgon cigaretter och gjorde mig iordning. Jag tvingade mig själv till att tvätta bilen, städa här hemma och hålla humöret uppe. För jag visste trots allt att jag har en sambo som jag älskar över allt annat. Jag har gått hela dagen och bara väntat och längtat på att han skulle komma hem från jobbet. Jag längtade så efter att få vara i hans famn och känna hans värme och kärlek. Men ”poff” sa det bara så vände allt på två röda sekunder. Nu har den där känslan för att kväva sig själv etsat sig fast igen, den där kudden mot ansiktet tills man slutar andas låter jävligt skönt nu. Allt är som en jävla black out! Allt är svart, allt känns tungt, allt gör så förbannat ont och jag känner ingen lust eller vilja till att fortsätta längre. Jag både hatar och älskar dem här dagarna. Antingen så bär det eller så brister det. Det är dem här minuterna och timmarna som avgör hela ens liv. Antingen tar smärtan slut och man somnar äntligen in, eller så bankar man vett i sig själv, hittar styrkan till att resa sig igen och fortsätter framåt hur tungt det än är. Man vill egentligen inte dö, men man vill fan inte leva iheller. Jag vill bara att det ska ta slut. Du säger att vid minsta lilla motgång så rasar hela min värld, och vet du vad, du har helt rätt! Men prova att leva en jävla dag i mitt liv så ska vi se hur du mår och känner. Min barndom och uppväxt är verkligen inte den roligaste eller bästa. Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 och jag vantrivdes med mitt liv redan då. Jag fasade för att åka till fritids och skolan. Varenda jävla dag fick jag stå ut med mobbning. Jag fick höra hur jävla fet jag var och att jag inte dög till ett skit. Mina klasskamrater jagade mig hela vägen från skolan till fritids och om dem hann i kapp mig så slängde dem ner mig på marken och drog ner mina byxor och slängde dem i närmsta soptunna eller vattenpöl. Jag var livrädd varenda jävla dag. Jag växte upp med att se min egen pappa slå på min mamma och han var inte den bästa mot mig och min syster iheller. När jag var 9 så bestämde sig mamma för att flytta 15 mil utan min syster. Min ända vän och trygghet försvann, samtidigt som jag längtade efter en ny start och komma ifrån detta hemska ställe. Men min relation till min syster blev aldrig den samma igen. Istället så vände tillochmed hon mig ryggen. Hon började stjäla mina kläder, smycken, parfym osv när hon kom ner och hälsade på. Min relation till min pappa, ja vad kan man säga om den. Den var som den var. Den var varken bra eller dålig. Mamma bestämde sig för att skicka iväg mig och syrran på sommar kollo för att vi skulle ha kul och bli lite mer själv ständiga. Vi skulle åka buss dit, och ja det gjorde ju inte saken bättre precis. Det slutade med att denna 9 åringen blev lämnad själv på en okänd mack där vi hade stannat för kisse paus. Chauffören frågade alla ”är alla med”? Och självklart svarade alla som var på bussen ”ja”. Men inte jag inte, för jag var kvar på macken helt själv. Vilse och förtvivlad fick jag sitta och vänta och hoppas på att någon skulle märka att jag var borta. Det kändes som en evighet innan bussen syntes till igen. Men till slut var vi på kollot i alla fall, men om det gjorde mig mindre ”mammig” vetti fan. När jag var 15 så bestämde sig min pappa för att nu var det nog med detta livet och valde därför att hänga sig själv i vårt garage. Det ända jag fick var en sketen lapp där det stod ” jag älskar dig gumman, glöm aldrig det. Mvh pappa” inte nog med att han lämnade oss i sticket och sket fullständigt i oss, han var tvungen att ge mig några knivhugg i hjärtat också… inte fan slutade mitt elände där iheller. Bara 4 månader senare träffade jag en kille som var 10 år äldre än mig. Jag hade tänkt att ta mitt eget liv den kvällen men han fick mig att tänka till en gång extra. Idag ångrar jag riktigt djupt att jag lät honom övertala mig. Detta skulle bli början på något riktigt hemskt. I 6 år levde jag med den här ”saken” och ja jag kallar honom för sak, jag anser inte att han är mänsklig för fem öre. Varje dag bröt han ner mig, kallade mig både det ena och andra. Jag fick så mycket stryk att jag inte kunde resa mig upp igen, han älskade att tortera mig. Han kunde strypa mig tills jag svimmade av för att sedan väcka mig och börja om igen, så kunde det hålla på i flera timmar. Han bröt ben efter ben i min kropp och varje dag fick jag stå ut med slag, sparkar, strypgrepp och knuffar. Jag fick höra varenda fult ord man kan komma på och jag fick höra att jag inte var värd ett skit. Han kunde avsluta mitt liv när han ville utan att någon skulle sakna mig, och det hade han nog faktiskt rätt i. jag var 1,71 lång och vägde mellan 38kg-42kg. trots detta så fick jag svälta varje dag och trots att varenda ben syntes i min kropp så fick jag höra att jag var lika fet som en sumo brottare. Jag var så jävla äcklig och jag skulle vara glad över att han ville ha mig. Han tvingade sig på mig sexuellt varje dag och tvingade mig att göra saker jag aldrig skulle önskat mina värsta fiender. Han manipulerade och hjärntvättade mig i 6 år, han låste in mig och skärmade av mig från omgivningen och verkligheten. Jag trodde på allt han sa och våldet blev en del av min vardag. Än idag så tror jag på honom, jag hör hans röst, hans ord, jag ser han överallt och jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln och le. Jag hatar mig själv, min kropp och jag ser alla brister som han intalat mig att jag har. Jag kan inte säga en ända possitiv sak om mig själv. Jag är dessutom sjukskriven för livet pga alla mina skador som han åstadkommit under åren. Jag har nu en sådan pass allvarlig nerv skada i nacken och en jätte stor skada i ryggen som gör att jag kan bli förlamad från nacken och neråt. Jag lider dessutom av en hel del psykiska diagnoser. Detta är någonting jag kommer få leva med resten av mitt ynkliga liv. Som toppen på moset så säger vi upp kontakten med syrran pga en jävla massa anledningar. Med henne har jag nu inte pratat med på 1 år. Och varför inte slänga in lite skit till när vi ändå är igång. Vi gör så att jag bara får 1 chans på miljonen att bli gravid när min högsta önskan är att få barn. När jag ÄNTLIGEN blir gravid så har jag svårt att ta det till mig, jag kan lixom inte fatta att jag verkligen är gravid och att jag ska få bli mamma. När jag efter ca 7 månader äntligen börjar inse och acceptera att jag faktiskt ska bli mamma så går rövhålet till far och är otrogen till höger och vänster. Så där stod jag nu höggravid och ensam. Sen träffar jag dig igen, jag börjar få upp hoppet om livet igen och jag ser fram emot att få bli mamma. Men bara 4 dagar innan förväntad förlossning så stannar hjärtat på min dotter och hela min värld rasar. Jag idiot förklarar mig själv för att jag lät mig vara lycklig och för att jag faktiskt trodde på att jag skulle få bli mamma. Här står jag nu 2 månader efter förlossningen och folk tycker det är konstigt att jag mår dåligt…. Jag har precis begravt min egen dotter och kämpar med att försöka gå vidare. Jag kämpar så med att försöka förstå hennes pappa som inte engagerade sig ett dugg eller ens kom på hennes begravning. Han ville inte veta av henne, ville inte vara med att planera, kom inte på begravningen, har inte varit vid graven efter, vill inte ha foton på henne eller ha provsvaren från läkaren. Han har inte så mycket som ens hört av sig en ända gång på snart 3 månader. Men ja här står jag faktiskt upp på mina ben och kämpar mig igenom varje dag för din skull. Men förlåt mig. Förlåt mig för att jag låter min värld totalt rasa samman vid även en liten motgång! Även en liten motgång i mitt liv känns jävligt stor och jobbig. Vet du varför? För att eländet tar ALDRIG slut!! Mitt liv är en ända stor plåga och så fort jag kommit upp på benen så bryts dem igen. Jag är blotta 23 år men alla mina 23 år är förstörda och hela min framtid är förstörd. Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte går runt med ett leende på läpparna varje dag och fortsätter att behaga allt och alla! Tack och adjö!

Av Nicole Sunshine Pedersen - 24 oktober 2013 21:03

Jag vet inte ens vart eller hur jag ska börja, jag vet inte vilken ände jag ska börja i för det är så himla mycket som jag vill och behöver få sagt till dig. Men jag antar att det är enklast att börja från början så att du förstår. Jag kan verkligen inte förstå att vi står där vi står idag. Vi har kännt varandra i nästan 10 år och på något sätt funnits där för varandra trots att vi stått på varsit håll. Men idag kan jag verkligen inte förstå varför eller hur det kunde bli såhär. För 3 år sedan tog vi steget ut och satsade på en starkare relation än vänskap. Idag tror jag att vi båda två har insett att det var fel. Iallafall så har jag insett det och vill bara radera de senaste 3 åren från mitt minne och liv. Tyvärr så är det något vi båda två får leva med resten av våra liv. I början var du omtänksam, prioriterade mig och tog aldrig mig förgivet. Du uppskattade varje minut och vi bråkade aldrig. Du försökte bevisa att du kunde ge mig ett bättre liv än någon annan. Du visade att du faktiskt brydde dig om mig. Sakta men säkert så gled vardagen in och du började förändras. Du var allt mer sällan hemma och höll varken tider eller löften. Du började att ta både mig och allt jag gjorde för dig och oss för givet. Du jobbade, var med dina vänner och familj, gjorde en massa saker med dina vänner, hörde aldrig av dig, svarade varken på samtal eller sms. Idag inser jag även att du träffade andra bakom min rygg. Du har gjort många svek och brutit många löften men du bröt även det största löftet av alla. Du lovade så dyrt och heligt att du aldrig skulle vara otrogen och aldrig ta mig för givet. Idag inser jag verkligen att det inte går att lita på dig eller ett ord du säger. Jag skulle ha förstått att det skulle bli såhär men av någon konstig anledning ville jag tro att allt skulle bli annorlunda mellan oss. För en gångs skull så trodde jag på dig och trodde att du hade växt upp och mognat. I 3 år fick jag kämpa och försöka få dig att förstå men ingenting verkade få dig att förstå. Hela din släkt sa till dig och försökte verkligen få dig att förstå att du inte kan bete dig på det här viset och att det är dags för dig att vakna och växa upp. Ändå sträckte du bara på ryggen och gick därifrån utan att tänka dig för. Du påpekade alltid att du älskade mig. Du sa att du älskade mig över allt annat, att du aldrig kunde tänka dig ett liv utan mig, att du aldrig skulle ta mig för givet, att du alltid skulle finnas vid min sida, du skulle vara min stötte pelare i vått och torrt, allt du gjorde var för min och vår skull, du skulle aldrig såra mig och alltid sätta mig först. Vilket jävla bullshit. Våra 3 år var inget annat än en stor jävla lögn och jag undrar idag om jag ens betydde något för dig över huvud taget. Du undrade varför jag bara gav upp och slängde iväg allt vi hade byggt upp, du frågade varför jag bara kunde slänga iväg allt och gå där ifrån. Ja det var ett svårt beslut men det ända rätta. Det var du själv som knuffade bort mig mer och mer så tillslut blev det ett väldigt enkelt val. Jag gav dig och oss en sista chans när jag oturligt nog blev gravid och än en gång fick jag höra alla dina lögner. Därför valde jag att resa mig upp och gå därifrån, jag valde att stå på egna ben, stå rakryggad och höll huvudet höggt trots att det skulle bli kämpigt som ensamstående mamma. Ännu en gång försökte du trycka i mig dina lögner om att du älskade mig över allt annat och att jag och Hailey var hela din värld. Du skulle göra allt för att få mig tillbaka och du skulle aldrig sluta kämpa för oss. Jag och Hailey var det ända du ville ha och du skulle aldrig ge upp. Du skulle göra allt för att bevisa att du hade förstått vad vi alla menade och att du hade insett att till 99 % var vårt raserade förhållande ditt fel. Det var så mycket som du skulle kämpa för och bevisa. Men som vanligt så gjorde du precis tvärt om. Du gav upp. Du bröt alla löften, tider, vilkor och den sista chansen till att bevisa allt. Du fick bo i mitt hus och ändå hade du mage att ta dit dina vänner och brudar. Du gjorde allt för att verkligen gå mig på nerverna. Du blev otrevlig och aggresiv mot mig så vad ville du att jag skulle göra. Jag stod ensam och rädd så ja jag ringde polisen för att få hjälp, jag ville ha tillbaka mina nycklar, mitt hus och mitt hem. Du har bara dig själv att skylla för att du åkte ut med huvudet före och inte hade någon stans att ta vägen. Som vanligt så bölar du och söker tröst hos mamma. Det är så jävla synd om dig och du har aldrig gjort något fel. Inte en chans att du skulle göra något fel i denna värld. Det är bara alla andra det är fel på. Jag hoppas verkligen att du en dag växer upp och kan stå för det du gör och säger. Trots allt skit vi hade gått igenom sista tiden så hade jag en dotter att tänka på. Hon hade rätt att träffa både sin mor och far. Jag gjorde allt för att lägga allt annat åt sidan medans du hela tiden bråkade och drog fram gammalt skit. Tiden gick och det var dags för min dotter att komma till denna värld. Allt blir inte som man vill eller tänkt sig och Hailey avled. Jag kan erkänna att jag förstår vissa saker du gjort och hur du har reagerat på men långt ifrån allt. Det var här all min sympati för dig försvann, att du kunde sjunka lågt det viste jag men att du skulle kunna vara så här iskall viste jag inte. Jag vet inte ens vad jag ska tycka eller tänka. Du ville inte vara med och planera vår dotters begravning, men vem vill det? Ingen vill begrava sitt eget barn men ibland måste man. Hur jävla hemskt det än är så får man göra det bästa utav situationen. Jag ville inte alls leva själv och jag ville verkligen inte behöva planera Haileys begravning, men om inte jag gjorde det, vem skulle då göra det. Du ville inte alls vara med, du ville inte följa med och kolla på urna eller gravsten, du ville inte följa med och kolla på hennes plats där hon skulle ligga, du hade inga pengar att bidra med till begravningen och du ville inte veta något alls. Tror du att jag ville göra något av det här? Tror du att jag hade pengar till det här? Tror du att jag ville gå på kyrkogården och välja ut en plats där min egen dotter skulle bli begravd? Om du verkligen tror det så är du verkligen sjuk i huvudet. Jag vill att min dotter ska leva, att jag ska få se henne växa upp, se henne ta sina första steg och jag vill bara få lov att vara hennes mamma och njuta av varje minut. Men istället vändes hela min värld upp och ner, jag förlorade allt som betydde något i mitt liv. Det var en chans på miljonen att bli gravid och den kommer aldrig igen. Förstår du ens hur det känns för mig. Inte nog med att jag förlorade min dotter som jag verkligen hade tagit till mig och längtade som fan efter, utan jag ska leva med vetskapen om att jag aldrig kommer kunna bli mamma! Jag förlorade hela min värld och hela mitt liv den 21 september. Det har gått lite mer än en månad och jag är fortfarande totalt förstörd, djupt deprimerad, ingen livs lust och kommer knappt ur sängen på morgonen. Varje dag är en plåga och det går inte en dag utan att tårarna rinner. Jag känner bara för att skrika, slå på någon, ha ihjäl någon eller mig själv. Varje dag frågar jag mig själv varför och hur detta kunde hända. Men varken jag eller läkarna har ett svar på det. Jag vet inte ens varför jag skriver detta för du har bevisat ganska tydligt att du inte bryr dig för fem öre. Du är dig lik och ingenting har förändrats i ditt liv, eller hur.. Du har inte hört av dig en ända jävla gång. Jag vet att du fullständigt skiter i mig och det kan jag till viss del förstå. Men att du verkligen kan sjunka så här lågt att inte ens bry dig om din egen dotter, hennes begravning, hennes provsvar eller få bilder på henne, det kan jag verkligen inte förstå. Och det sjukaste av allt, du kom inte ens på Haileys begravning och du har fortfarande inte hört av dig. Du har inte varit vid hennes grav. Du svarar inte när läkarna ringer dig och inte en ända gång sedan du fick döds budet har du hört av dig. Du åker till jobbet, skryter om din nya 18 åring som du nu kallar din flickvän, skryter till allt och alla om hur jävla lycklig du är och att du aldrig har mått bättre. Ditt liv är helt fantastiskt och du njuter av varje dag. Du är så sjukt jävla känslokall och jag kan verkligen inte fatta att jag har varit med dig. När jag tänker på dig, hör ditt namn eller ser dig så blir jag helt tom samtidigt som jag bara vill slå ihjäl dig. Jag är så jävla förbannad, ledsen, besviken, arg, frustrerad, förvånad och förvirrad. Men mest av allt så är jag så jävla äcklad så det vänder sig i hela magen på mig. Jag känner bara för att spy när jag hör ditt namn. Du har verkligen bevisat att du inte har några som helst känslor. Att lämna dig var mitt livs bästa beslutoch det kommer jag aldrig att ångra. Däremot ångrar jag att jag ens tog steget med dig och jag vill bara radera dig. Jag är så jävla glad över att jag slipper ha dig i mitt liv. Du kan sitta på facebook o vara vän med min sambo, gillar hans statusar och gratulerar till förlovningen. Mig har du givetvis blockat bara för att jag tog bort dig som vän och vet du vad. De gör mig inte ett skit. Men du kan sitta där och spela cool och fortsätta ditt liv som om ingenting hade hänt men du kan fan inte bry dig alls om Hailey, ditt eget kött och blod. Från och med idag så finns du inte i mitt liv, inte i mina tankar, inte i min krets, och jag har ingenting mer att säga till dig. Från och med idag är du som död för mig. När du tänker på mig, tänk på nått annat. När du ser mig, gå åt ett annat håll. När du hör mitt namn, låtsas som om du aldrig har kännt mig. Vill du mig något så tänk inte ens tanken på att kontakta mig. Jag vill inte ha något alls att göra med dig. Fortsätt du nu med ditt fantastiska liv. I´m over and out- for good!

 

 

Av Nicole Sunshine Pedersen - 19 oktober 2013 18:34


Jag borde få ha dig i min famn, titta på dig, se ditt fina ansikte, le åt dig och få känna lycka i hela kroppen. Jag borde få hålla dig, bära dig, mata dig, klä på dig, natta dig och bara njuta av ditt sällskap. Jag borde få se dig växa, trösta dig när du är ledsen, finnas där när du behöver närhet och stöd. Jag borde få vara där när du får din första tand, jag borde få se när du ler för första gången, höra ditt första skratt och ditt första ord. Jag borde få byta blöja på dig, bada dig, borsta ditt fina och mjuka hår. Jag borde verkligen få se dig krypa och gå. Jag borde få dela både lycka och sorg med dig. Jag borde få lägga dig i vagnen och gå en runda, jag borde få sätta dig i bilbarnstolen och åka och handla med dig. Jag borde få visa upp dig stolt för mina vänner och familj. Jag borde få känna din hand krama om mitt finger, jag borde få se dig leka och njuta av livet. Jag borde verkligen bara få vara en mamma som njuter av varje minut med sin dotter. Jag borde få kalla oss familj.

 

 

 

MEN, istället står jag här ensam utan min dotter och kan inte alls njuta av livet. Jag är fortfarande en mamma och du kommer alltid att vara min dotter. Men jag kommer aldrig få vara med om allt det där som jag borde. Alla "borde" har ersatts med smärtsamma minnen, tankar och drömmar om vad som skulle varit. Mitt hjärta är splittrat och tårarna rinner varje dag. Jag har tvingats att plocka undan alla dina saker och min vardag är kaos. Ingenting kommer att bli som vanligt igen, ingenting kommer att bli som det skulle ha varit, allt är så fel, allt känns så fel och hela min värld har rasat. Istället för lycka så känner jag bara sorg. Istället för glädje känner jag frustration. Alla känslor och tankar blir för mycket. Istället för att ta emot stöd och hjälp från de som älskar mig så stänger jag in mig. Jag bygger mina murar höga, vågar inte släppa in någon, vill inte be om hjälp trots att jag behöver allt stöd. Mörkret gör mig galen ändå vågar jag inte se ljuset. Allt jag vill är att få ha min Hailey i min famn.

 


 

Av Nicole Sunshine Pedersen - 18 oktober 2013 09:24

Jag var på återbesök på sjukhuset igår och fick träffa min underbara barnmorska, läkare och sjuksköterska som var med mig hela vägen under förlossningen. Det var ett tårfyllt återbesök och känslorna var blandade. jag var glad över att se dem igen, tacksam för att dem fanns vid min sida men ledsen att det var under dessa omständigheter. Jag fick så mycket beröm av dem alla att jag hade varit så duktig och hanterat hela situationen så jävla bra. samtidigt som det kändes skönt att höra så gjorde det det hela ännu värre. Jag fick höra att jag skulle ha blivit en super bra mamma och att min Hailey var så fin. Jag viste inte om jag skulle skrika av smärta eller le av glädje. Jag fick även alla provsvaren från de tester dem gjorde och från obduktionen. Allt såg bra ut och det fanns ingenting att anmärka på. Vilket nu bekräftade att det var plötslig spädbarnsdöd. Dem förklarade gång på gång att det fanns ingenting som jag hade kunnat göra för att förhindra det här. Det bara händer säger dem. På ett sätt känns det väl skönt att veta att det inte har någonting med mig att göra, och att jag inte hade kunnat göra något annorlunda men samtidigt känns det så jävla fel. Jag kommer aldrig att få svar på varför detta hände. Jag vet att jag absolut inte kan eller ska anklaga mig själv för detta men ändå så gör jag det. Någonstans känner jag att det är mitt fel fast jag vet innerst inne att det inte är så. Men hur mycket bevis man än har, kan man sluta anklaga sig själv? Vad är rätt och fel i denna situationen. 

Av Nicole Sunshine Pedersen - 17 oktober 2013 21:11

ja, igår var det begravning för Hailey och det var nog det värsta jag någonsin varit med om. saknaden är enorm och känslorna är blandade. ena sekunden gråter jag och nästa sekund är jag besviken, arg och jag undrar varför hon skulle tas ifrån mig. plötslig spädbarnsdöd är det värsta och man får aldrig reda på varför det händer. vi höll en fin och liten seremoni för Hailey, jag bar hennes urna till platsen och mamma fick sänka ner henne. vi lade fina blommor, kransar och en nalle på hennes plats. jag hade min helt fantastiska sambo och mamma med mig som stöd och jag kan inte beskriva med ord hur glad jag är som har er. jag är så jävla tacksam för att ni funnits där hela vägen och ställer upp i vått och torrt. speciellt tack till min sambo som har tagit på sig ett väldigt stort ansvar och tog både mig och Hailey till sig. han har åtsido satt allt annat för vår skull och har funnits vid min sida hela vägen. trots att jag är glad över den fina seremonin igår så är jag sjukt besviken, inte på begravningen men på en viss person som borde funnits på plats. Haileys pappa har valt att utesluta både mig och vår dotter ur hans liv. att han har valt att gå vidare efter att jag lämnade honom är fullt förståeligt och det klandrar jag inte honom för. Men han borde vara vuxen nog att kunna sätta våra problem åt sidan för Haileys skull. Han är ändå 27 år gammal och har 2 barn sedan tidigare. Men trots detta  så har han valt att strunta fullständigt i sin dotter och han har varken velat vara med och planera eller veta när var och hur begravningen skulle gå till. han ville inte vara med att betala för något, han ville inte ens veta vart hans dotter ska ligga begravd.. detta är för mig helt brutalt. jag kan inte förstå och jag kan verkligen inte smälta att han kan vara så iskall mot sitt eget kött och blod. men istället njuter han av livet och skryter om hur lycklig han är och att han aldrig har mått bättre. jag har kännt honom i 10 år och jag vet hur han hanterar sorg och det är inte på det här sättet. Men från och med nu så är han raderad från mitt liv och jag har verkligen ingenting mer att säga honom. det är upp till han själv hur han vill hantera det här och jag lägger mig inte i längre. jag har nog att tänka på.

 

 

 

 

nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och förhoppningsvis så ska det gå uppåt och framåt nu. som så många säger så kan det verkligen inte bli värre nu, nu är botten nådd och det kan bara gå på ett håll. jag vet att jag är stark och på något sätt med hjälp av mina nära så ska jag ta mig igenom det här. Det kommer att bli en lång process och en väldigt jobbig och smärtsam sådan. men på något sätt ska det gå. jag hoppas att jag någon gång kommer att kunna se ljuset igen, att jag på något sätt ska lyckas att klättra upp för stegen och att jag ska få ork till att fortsätta. min högsta dröm är fortfarande att få bli mamma, att få finnas där för mitt barn i vått och torrt och få se det växa upp. jag vill så gärna få den familj som jag drömmer om, men för mig känns den drömmen enbart som en drömm. alla säger att jag har tid, att jag är ung och att jag kommer få uppleva detta en dag, men hur kan ni säga så? hur kan ni veta detta? jag har 1 chans på miljonen att bli gravid så det är inte så lätt, och hur ska jag våga. tänk om jag skulle lyckas bli gravid igen och tänk om detta händer igen? bara tanken på att riskera att förlora ett barn till får mig att rysa. Men samtidigt så är tanken på att aldrig få bli mamma helt otänkbar. Jag vet varken in eller ut längre. Jag vill så gärna men ändå inte. 

Av Nicole Sunshine Pedersen - 16 oktober 2013 10:54

Jag har levt i en jävla bubbla i 2½ år och jag vet inte vem jag ska vara mest förbannad på. Ska jag vara förbannad på mig själv för att jag lät mig luras igen, eller ska jag vara förbannad på dig för att du var så iskall och behandlade mig som du gjorde trots att du visste vad jag gått igenom innan. Jag vet varken in eller ut och jag kokar av ilska. Vi har kännt varandra i snart 10 år och för 3 år sedan tog vi steget ut och satsade allt. Vinna eller försvinna. Idag vet jag att det var fel och det var ett steg som vi aldrig skulle ha tagit. Jag förstår inte vad som hände, hur kunde jag vara så blind och hur kunde jag tro att allt skulle bli annorlunda med mig. Varför skulle du behandla mig bättre än dem andra, jag fattar inte hur jag kunde vara så jävla naiv. I början va allt bra och det flöt på sen började du sakta men säkert visa din rätta sida igen. Du var aldrig hemma trots att du hade slutat jobba, du slutade höra av dig och du var överallt och ingenstans. Du var aldrig hemma längre och du fanns inte vid min sida som du lovade att du skulle göra för all evig framtid. Du Prioriterade allt annat före mig, vi pratade knappt längre och nu gick allt utför. Du lovade gång på gång att du skulle ändra på dig och du lovade att du skulle bättra dig.. Gång på gång gick jag på dina jävla lögner och stannade vid din sida och jag hatar mig själv för det. Precis när jag var redo för att lämna dig för gott så hände det omöjliga, Jag blev gravid. Mina odds är 1 på miljonen att bli gravid och jag vill inget annat än att bli mamma. Jag drömmer om den dagen jag får lov att bli mamma och äntligen få det liv jag velat. Jag antar att jag blev lite självisk och trots våra odds så beslöt jag att stanna hos dig och ge det en sista chans. Du lovade åter igen att du skulle bättra dig och du ville leva ditt liv med mig och du ville ha barn med mig. Jag litade givetvis på dina lögner igen och det var nog det dummaste jag har gjort. I 7 månader rasade allt igen, du fanns aldrig där när jag behövde dig, du var aldrig hemma och du brydde dig inte ett skit om varken mig eller barnet. Inte en ända gång kände du på magen, du var aldrig med på läkarbesök eller kontroller. Du fixade ingenting till barnet. Jag stod åter igen själv med allt och fick själv fixa allt vad bebisen skulle behöva. Jag fick göra iordning hemmet och fixa allt runt omkring. Du visade ingen kärlek till någon av oss trots att du alltid sa att vi var hela din värld, du älskade mig över din döda kropp och skulle alltid finnas vid vår sida. Du kunde inte tänka dig ett liv utan mig eller barnet, ändå sköt du oss längre och längre ifrån. Till sist valde jag att lämna dig. Jag insåg att om du ändå inte skulle finnas vid min sida så kan jag lika gärna vara själv. JAG valde att flytta från MITT hus för att du skulle få tid på dig att hitta något annat. Jag lät DIG bo kvar i MITT jävla hus för att vara snäll och vad fan fick jag för det. De ända kravet jag hade var att du skulle sköta huset och betala amortering och elen under tiden du bodde där, och att det inte skulle ränna en massa folk i mitt hus. Men åter igen, vad fan fick jag för det. Bara en massa skitsnack och du gjorde allt för att reta upp mig. Du hade en jävla massa folk i mitt hus, betalade inte ett skit och lät det förfalla. Du behandlade mig som skit och försökte dagligen trycka ner mig på botten för att få mig att må så dåligt som möjligt. Helt plötsligt så var allt mitt fel... Till sist fick jag nog och bad dig att flytta, men nej. Inte fan skulle du flytta och du vägrade att lämna nycklarna, så vad fan skulle jag göra om inte ringa polisen. Det är helt sjukt att det skulle behövas för att du skulle fatta. Du anar ju inte hur jävla pinsamt det är att behöva ringa ut polisen som barnvakt till dig för att du ska flytta ut ditt skit o lämna mina nycklar till mitt hus. Efter många om och men så var du ute och jag kunde äntligen slappna av igen. Nu hade vi ingenting med varandra att göra mer än ang barnet som du ändå inte brydde dig om. Du är som en 5åring och försökte göra allt i din makt för att trycka ner mig hela tiden och du gjorde allt för att försöka förstöra mitt liv. Men guess what; du lyckas inte längre, du har ingen makt över mig eller mina tankar längre. Äntligen är jag fri från dig och kan börja om på nytt. Jag såg fram emot en ny start med bara mig själv och min dotter och det kändes så jävla bra. Jag mådde bättre än på flera år och hade samlat på mig en ny styrka och nytt mod till att fortsätta framåt. Tyvärr blir det inte alltid som vi tänkt oss eller som vi vill. För min del blir det aldrig som jag vill. Det är inte lönt för mig att planera i mitt liv för allt går i kras ändå.

 

 

 

Att en människa kan sjunka jävligt lågt är jag medveten om, men att man kan sjunka så här jävla lågt som du har gjort visste jag inte att man kunde. För 3 veckor sedan gick vår dotter bort och du beter dig som om ingenting hade hänt. Jag ringde dig från sjukhuset och berättade vad som hade hänt och för första gången på länge så visade du känslor. Jag hörde på dig att du hade gråten i halsen och du hade inga ord för vad som hade hänt. Vi bestämde att vi skulle höras senare på kvällen och åter igen för första gången på länge så höll du ditt ord. Du ringde och berättade att du hade varit uppe och besökt vår dotter och tagit farväl till henne. Det var svårt för oss båda att prata och ingen av oss fann de orden vi ville säga. Du sa att du skulle ringa dagen efter så vi kunde prata mer om hur vi ska göra och vad som händer nu, hur vi skulle gå vidare och hur fan man gör i denna situation. På något sätt så trodde jag på dig, jag trodde att vi skulle kunna prata och kanske stötta varandra men som vanligt så höll du inte vad du sa. Jag väntade och väntade på att samtalet skulle komma men efter en vecka så gav jag upp. Jag ringde dig och förklarade vad som skulle ske och vad som hade hunnit bli planerat, även att jag hade papper som vi skulle fylla i. Ett par dagar senare kom du hit och vi skrev de papper som skulle skrivas och vi pratade lite. Jag berättade för dig att jag skulle kolla på urna i veckan och att jag skulle kolla på gravstenar. Jag berättade även att vi hade möte med prästen för att bestämma datum för begravning. Jag blev jävligt förvånad, ledsen,arg, besviken och jävligt förbannad när du svarade att du ville inte vara med. Du ville inte vara med att kolla på urna, gravsten, gravplats eller vara med och planera över huvud taget. Det var bättre att jag gjorde det, det kunde jag sköta själv tyckte du.. Hur fan tänker du, tänker du för fem öre.. Eller du tänker bara på dig själv som vanligt?? Jag fattar inte hur man kan resonera som du gör.det är vår dotter vi snackar om, fattar du inte att vår dotter har dött och att vi tvingas begrava henne.. Ska JAG göra allt själv, åter igen?? Hur fan kan du lämna mig ensam på det här viset. Jag kokar av ilska bara jag tänker på det. Du lovade åter igen att du skulle höra av dig i veckan för att höra hur allt hade gått och när och var begravningen skulle vara. Men det är 2 veckor sedan och jag har fortfarande inte hört ett skit ifrån dig. Under hela prosessen så har jag fått jaga dig för att meddela allt, hur vore det om du visade lite medkänsla och intresse själv? Det ända du gör är att skryta om hur jävla lycklig du är och hur jävla bra du har det. Varända gång jag hör eller ser det så blir jag helt ställt och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Här sitter jag varje dag och tänker på min underbara dotter, hur fin hon var, att jag saknar henne och skulle göra allt för att få ha henne hos mig igen. Jag gråter varje dag och jag vill bara skrika så jävla ont det gör i hela min kropp. Jag är totalt förstörd och vet inte om jag ska skrika eller gråta. Jag är helt tom och saknaden är enorm, jag känner mig helt tom samtidigt som tankarna flödar konstant. Men DU, Hailey´s "pappa" är helt överlycklig och har aldrig mått bättre?? Jag vet inte vad som är fel med dig men du är fan inte mänsklig i mina ögon. Att jag har levt i en lögn med dig ja det kan jag acceptera. Att jag har insett att allt du sa var lögn, ja. Jag har insett att du aldrig älskade mig eller Hailey men att du kan vara såhär känslokall det kan jag bara inte förstå! Idag är det onsdag vilket innebär att det är begravning och jag skakar av panik. Jag vill inte, jag orkar inte, jag ska inte behöva, det är fan inte rättvist! Varför ska jag tvingas att begrava min dotter och hur ska jag kunna komma vidare och leva ett liv utan henne. Jag har fortfarande inte hört ett skit ifrån andre och jag har gett upp. Varför ska jag behöva ringa och jaga honom, som om jag inte har nog att tänka på eller mycket annat att göra som faktiskt rör min dotter. Han kan väl fan visa lite intresse och höra av sig. Men han har tydligt visat att han inte bryr sig om Hailey eller är intresserad av att vara med på begravningen så jag ger upp. Det är hans förlust och inte min. Jag har funnits där hela vägen för min dotter och jag har planerat som jag vill ha det. Jag har köpt den urnan och stenen som jag vill ha och jag har fått den platsen jag ville att hon skulle ligga på. Jag tänker gå på begravingen och jag tänker bära hennes urna. Jag kommer begrava henne och jag kommer ta ett sista farväl. Oavsett vad så är hon MIN dotter, mitt kött och blod, min saknad och mitt liv. Jag sviker inte familjen och absolut inte min dotter. Just nu är jag så förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill bara leta upp honom, slå honom med en spade i bakhuvudet och begrava honom!! Från och med idag är du officiellt död för mig, du finns inte i min värld längre och det vi en gång hade är raderat och tömt. Idag börjar jag om! Ny dag, nya tag, nytt liv där jag fokoserar på mig själv och min familj. Jag har insett vilka som tillhör min familj och vilka som verkligen finns där i vått och torrt. Jag älskar er alla över allt annat på denna jord och jag är jävligt tacksam för att ni har funnits här och fortfarande finns här för mig i denna stora sorg. Nu får jag tacka för mig för nu måste jag göra mig iordning och fixa det sista inför begravningen.

 

 

Av Nicole Sunshine Pedersen - 13 oktober 2013 20:02

Snart är det en ny vecka och det innebär en massa måsten.Jag vill bara gräva ner mig och inte alls tänka på alla måsten.. Jag hatar det. Bara tanken av att det snart är onsdag får det att krypa i hela kroppen och paniken kommer. Onsdag innebär att det är begravning, vilket också innebär att det är ett avslut på en väntan och en ny början på hela sorge prosessen. På ett sätt ska det bli skönt att få just det där avslutet så man kan börja bearbeta ordentligt och försöka gå vidare men samtidigt känns det så sjukt skrämmande. Det känns så slutgiltligt, det innebär att jag måste inse sanningen och ta det till mig. Och det vägrar jag att göra, jag vill inte inse att min dotter faktiskt är död och att jag måste planera hennes begravning och begrava henne. Jag vill inte att det ska vara sant att jag måste gå till hennes grav varje gång jag vill träffa henne. Jag vill så gärna ha henne hos mig och bara få hålla henne i min famn. Jag vet ju sanningen och jag vet ju att det aldrig kommer att hända. Jag vet så väl att min Hailey är död, att hon ligger i sin fina urna och att hon ska urnsättas på onsdag. Men varför?? Varför skulle hon tas ifrån mig, varför skulle det hända just mig, har jag inte lidit nog i mitt liv.

 

 

 

 

Imorgon är det måndag och då börjar den långa listan som ska bockas av bit för bit. Vi ska ner till stenhuggarna och kolla på stenar och planera hur den ska se ut och vad det ska stå. Det kommer att bli en väldigt känslosam dag imorgon känner jag och det är tur att jag kommer ha min sambo vid min sida. Jag vill inte alls behöva göra allt det här men det är en del av prosessen och tyvärr något som måste göras. Inte fan är det nog med att man ska lida och må dåligt, tvingas planera och välja ut kista/urna, sten och gravplats. Nej det ska kosta en jävla massa pengar med. Pengar som man inte har. Men vad ska man göra, spelar ingen roll hur mycket det kostar för det måste göras och Hailey förtjänar det bästa. Hon är min dotter och bara min, hon har fått den finaste platsen på hela kyrkogården och där kommer hon att ligga fint. Hon har den sötaste urnan och ska självklart ha den finaste stenen som passar henne. Hon är värd vartenda öre om inte mer. Jag skulle vilja ge henne allt här i världen men tyvärr. Jag får nöja mig med det lilla, försöka tänka possitivt och behålla de fina minnen jag har. 

 

 

   

På något sätt måste dagarna passera och vardagen flyta på för nu är det 3 veckor sedan hon lämnade mig. Det känns fortfarande som igår och såren är färska i både kropp och själ. Det gör så ont, så fruktansvärt ont och jag vet inte vad jag ska göra för att lindra smärtan. Den finns ständigt där och påminner mig om vad som kunde ha blivit. Det kunde ha blivit så jävla bra, men istället blev det såhär. Tankarna går ständigt och frågorna är många, för många. Jag vet att jag aldrig kommer att få svar på mina frågor och det finns inget jag kan göra för att stoppa alla tankar som kommer. Jag måste hålla mig stark och försöka hålla mig uppe så gott det går, om inte för min skull så för din. Jag hoppas att jag hittar en fin sten till henne och sen kommer bara det sista, vad ska man skriva, vad kan man skriva och vad får man skriva på stenen.. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva på hennes sten men då skulle den bli allt för stor. Hur tonar man ner allt det där och hur får man det att låta bra? Det är den största frågan just nu. Det kommer kanske automatiskt när man väl sitter där vad vet jag. Jag känner på mig att det kommer bli bra till slut och jag är glad att jag har så mycket stöd och hjälp.

 

 

Skapa flashcards