this-is-me-89

Senaste inläggen

Av Nicole Sunshine Pedersen - 14 oktober 2016 11:20

Piiikaabooo - are you fucking kidding me? Why would you even use that word? It's pretty clear that i didn't mean anything to you. Piiikaabooo is a word that use to mean something. That was our secret word to show our love. It symbolized love, security and care. But as the time passed, so did our love. The meaning of piiikaabooo slowly faded and our love went away. You treated me like a piece of trash! You turned in to that as hole you promised not to be. You broke my trust for you, you forced my love for you to go away. You gave me no choice so I had to leave! I would not let myself go through that shit again. I had to go, I had to put myself in safety. This time I didn't lose. Piiikaabooo - No! You have no right to use that word to me anymore!

ANNONS
Av Nicole Sunshine Pedersen - 21 januari 2014 16:14

The snow is falling and the wind is blowing

The windows are shaking and the wind is freezing

The sun is hiding and the stars are shining

It´s a beautiful night and the snow is the only light

This is so neet, you are the only one i want to meet

I wish that you could see and i wonder if you miss me

I look up in the sky and wish that you could stop by

You are forever my daughter and i am a proud mother

He chose to take you away from me, what could the reason be

You are in my heart but i know that we will always be apart

You are in my soul but there will allways be a hole

you are in my mind and fate is so unkind

The pain is allways there and the reason will never be clear

I love you Hailey wherever you may be

I wish that you could see and i wonder if you miss me

I look up in the sky and wish that you could stop by

I miss you my daughter and whoever took you is a monster

there are so many things that I will never get to see

and I wish that you were here with me

I love you Hailey wherever you may be.

ANNONS
Av Nicole Sunshine Pedersen - 16 januari 2014 12:31

Varje gång jag besöker din grav så känns allt så himla overkligt. På tisdag skulle du blivit 4 månader, min underbara dotter. Om du bara på något sätt kunde förstå hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag älskar dig. Tiden bara går och går men det svider i hjärtat lika mycket fortfarande. Jag har undvikt att gå till din grav dem senaste 3 veckorna för jag vet hur mycket smärta det betyder och jag blir alltid lika förstörd. Men jag har precis varit hos dig och pratat med dig. Så fort jag kommer till din plats så får jag en känsla som är svår att beskriva, det är inte ofta jag känner sådär men när jag är hos dig så känner jag din närvaro och jag kan nästan svära på att jag vet att du hör och ser mig. När jag väl kommer dit så vill jag inte gå därifrån. jag känner att du finns hos mig, att du ser mig, att du hör mig och att du på något sätt svarar mig. Det är helt sjukt men jag får ett sådant lugn över mig och känner din närvaro. det känns alltid lika hemskt att lämna dig, jag känner mig så tom och all energi som du ger mig bara försvinner så fort jag går. Du, en del av mig har förvunnit och det finns inget på denna jord som kan ersätta din plats! Jag börjar till och med tvivla på om jag verkligen vill försöka satsa igen i framtiden. jag är så otroligt rädd och jag vet inte om jag någonsin kommer att vara redo igen. samtidigt som en del av mig bara vill ha ett barn NU så vet jag inte om jag någonsin vill, orkar eller kan igen. alla läkare säger att det fanns absolut inget jag kunde ha gjort för att rädda dig eller ändra på situationen, men ändå så anklagar jag mig själv varje dag. på något sätt så kanske det hade gått att ändra på, men hur? det jobbigaste är nog inte att acceptera att du faktiskt inte finns längre, det jobbigaste är att jag kommer aldrig att få några svar på varför eller hur du togs ifrån mig. om du bara visste, om du bara kunde förstå hur saknad och älskad du är min fina Hailey <3

Av Nicole Sunshine Pedersen - 15 januari 2014 10:44

Ont och öm i hela kroppen efter gårdagens träning men jag ger mig fan inte. Jag har 28 mamma kilon som ska väck, och gärna lite till! Äter numera regelbundet, nyttigt och går på diet plus att jag tränar. Jag känner att min kropp tar en jävla massa stryk och värken är 10 gånger värre men just nu orkar jag inte bry mig och vägrar att lyssna på kroppens signaler. Jag skäms för att gå utanför dörren och jag blir äcklad av mig själv när jag ser mig i spegeln! Såhär vill jag inte ha det, jag vill inte leva såhär och för engångs skull så förtjänar jag att må bra och få känna lycka. Så hur ont det än gör och hur stor risken än är för att jag får mer skador så tänker jag genomföra det här. Som jag har sagt innan så är det här mitt själviska år. Jag tänker bara göra det jag vill och det jag mår bra av. När, var och hur jag vill. Jag tänker bara göra det som får mig och min familj att må bra. Jag är trött på att må såhär, att känna såhär och att tänka såhär om mig själv så det är dags för en förändring. Och den sker nu!

Av Nicole Sunshine Pedersen - 13 januari 2014 14:33

Ända sedan jag var 15 år så har jag haft småbarn runt om kring mig och jag är så van vid deras närvaro. för exakt 1 år sedan så blev jag gravid och äntligen skulle jag få ett eget barn. det är inget fel på styvbarn, jag älskar dem men det har alltid varit en dröm att få ha egna små kottar som springer om kring. men för 4 månader sedan så förändrades allt och jag fick en chock när jag insåg att jag inte skulle få uppleva min dröm. min dotter dog och även om jag är mamma så får jag inte uppleva hennes närvaro som jag borde få. det har snart gått 6 månader sen jag hade barn i mitt liv och jag saknar det så fruktansvärt mycket. jag saknar alla tidiga mornar, alla blöjbyten, alla bad, allt skrik och kaos. jag saknar att inte få trösta någon som är ledsen, att få mata någon som är hungrig, att få hålla någon i min famn, att få natta på kvällen och få vakna med ett leende på läpparna. jag saknar alla mysiga och roliga stunder. även om jag idag känner mig älskad och har en familj som står vid min sida så saknas det något. även om jag har folk runt om kring mig och håller mig sysselsatt så känner jag värken i mitt hjärta och rastlösheten i min kropp. det känns så hemskt och jag klankar ner på mig själv för att jag känner och tänker såhär. jag har en sambo och en underbar familj som alltid finns här, stöttar, hjälper och älskar mig och jag är så otroligt lycklig över att jag har dem och jag älskar dem över allt annat. jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan dem och trots allt kaos sista tiden så är jag faktiskt lycklig. men jag kan inte förtränga mina tankar och känslor, det går bara inte. jag har bestämt mig för att hitta mig själv, ta hand om mig själv och min familj. jag har bestämt mig för att ta mig dit jag vill och göra det jag vill. allt detta skulle göras innan jag ens tänker tanken på om jag vågar satsa igen. men trots min beslutsamhet så finns tankarna och känslorna där. på något sätt så måste jag ta mig vidare och lyckas med det jag vill. jag måste hitta styrkan att stå på mig och inte släppa efter för mina drömmar. jag måste, jag vill och jag ska tänka på mig själv och mitt bästa, ingenting annat! jag ska få göra vad jag vill, när jag vill och jag ska kunna ha kontroll över mitt liv. drömmarna får vänta tills jag verkligen är redo!

Av Nicole Sunshine Pedersen - 2 januari 2014 12:03

Då kommer det första inlägget för 2014 och självklart kommer det handla om nyårslöftet. Detta året blir det inget lamt löfte om att jag ska sluta röka, ska komma igång med träningen, inte äta godis osv osv. 2014 ska bli mitt år, ett själviskt år, det ska bara handla om mig och mitt bästa. Mitt löfte till mig själv och mitt nyårslöfte är ”jag ska ta tillbaka mitt liv, hitta mig själv, bara tänka på mig själv och vad jag mår bäst av” Jag ska träna vad jag vill, när jag vill. Jag tänker äta vad jag vill och när jag vill. Jag tänker sätta upp små mål som jag vet att jag kan klara av med måtta och jag tänker bara göra det som känns rätt. Dags att ta tillbaka min kropp, mitt liv, hitta min passion och livsglädje igen. Jag ska försöka att se allt från den positiva sidan istället för den negativa. Jag ska bara finnas där för dem som jag verkligen vet finns där för mig. Jag har lärt mig att uppskatta varje minut vi får med dem vi älskar och att uppskatta varje dag vi får här i livet. Så från och med nu ska jag se framåt istället för bakåt. Jag ska tänka på vad framtiden har att ge istället för att se vad gårdagen förstörde och tog. Nu börjar mitt nya liv och det blir vad jag gör det till. 2014 ska bli helt underbart <3

Av Nicole Sunshine Pedersen - 31 december 2013 20:58

Jaha sista inlägget för detta året. Då firar vi med glädje att detta jävla skit året är slut om ett par timmar. Det är lite mer än ett år sedan jag sa upp kontakten med min syster helt och det känns fortfarande bra ifrån min sida. Jag har sluppit alla svek, stölder, ord bakom ryggen och falska gester. Jag har sluppit allt kaos som ett liv med henne innebär. Istället för att lägga all min tid och energi på henne, hennes problem och falska förhoppningar så har jag faktiskt kunnat koncentrera mig på mig själv. ( ja lite iaf ). Detta året har gett mig en chans till att rannsaka mig själv och ta en massa beslut. Detta året har inneburit en del jävligt svåra beslut och även beslut som jag aldrig trodde jag skulle behöva ta. Men nu när jag ser tillbaka på allt så kan jag med lugn säga att jag gjorde helt rätt val. 2013 har även gett mig mycket sorg och depression, ibland för mycket för att klara av själv. Så ja jag har gjort en del dumma och tillochmed idiotiska val detta året. Det är inget jag är stolt över, inget jag vill se tillbaka på men dock något jag måste acceptera och leva med. Jag vet om att ta livet av sig inte är någon bra utväg men ibland så ser man det som den ända utvägen. Det finns inget ont som inte för något gott med sig och allt händer av en anledning. Jag har förlorat så otroligt mycket detta året och en del saknar jag mer än de andra. Jag har även insett vilka som verkligen finns bakom mig när jag behöver en axel att luta mig emot. Jag är ganska besviken över vissas frånvaro men jag kan inte säga att jag är så väldigt förvånad, eller ja. Förvånad kanske över en del som borde ha funnits där. Men jag har även blivit positivt överraskad av vissa som faktiskt funnits här och fortfarande finns. Även om jag har förlorat en massa så har jag vunnit en del.



 



Jag har fortfarande min älskade amstaff hane som fyllde 3år i somras. Och jag har faktiskt fått mig en helt ny och underbar familj. En underbar sambo och hans barn. Fått upp kontakten med en del gamla vänner. Och sist men inte minst så har jag fått en helt ny syn på livet. I september dog min nyfödda dotter i plötslig spädbarnsdöd. (vissa av er vet det redan ). Det är det värsta jag har gått igenom. Denna sorgen, depression, rädslan, illskan och ångesten. Man vet inte vart man ska börja eller hur man ska gå vidare. På något jävla sätt så tickar klockan och dagarna passerar fortare än man vågar tro. Det har redan gått 3 månader men det känns fortfarande som igår. Tja inte riktigt kanske men ni fattar vad jag menar. Man vill gå vidare samtidigt som man inte vill. Men vare sig man vill eller inte så går livet vidare och man lär sig att leva med ärren som man fått under åren som går. Som vanligt så blir mitt inlägg så mycket längre än vad jag tänkt mig från början. Men det bara kommer och kommer och när jag väl har börjat skriva så kan jag inte sluta. Varför kan det inte vara lika lätt när man ska prata… jag blir så besviken och arg på mig själv, och det är jag inte ensam om. Jag har så förbannat lätt för att skriva om allt, men när jag igentligen behöver prata så kommer inte ett skit. Hjärnan stänger av och munnen är igen sydd.. det kommer inte ett skit när jag ska eller vill prata. Men nog om det och allt jävla onödigt skit som kom nu.

 

Jag vill önska er alla ett gott nytt år och jag vill även passa på att tacka för allt ert stöd. Ni som följer min blogg och kommer med fina kommentarer betyder så mycket. <3 tack för detta året och vi hörs igen 2014!

Av Nicole Sunshine Pedersen - 21 december 2013 19:20

Varända jävel vill att jag ska öppna mig, alla säger att jag måste släppa in folk och prata om all denna jävla skit som jag har varit utsatt för och alla vill veta vad jag har gått igenom. men varför i helvete ska jag ens försöka, varför ska jag släppa in, varför ska jag berätta om mina svåraste stunder för folk som igentligen inte bryr sig ett skit. jag är så förbannat trött på alla fördommar, alla jävla gliringar och idiotiska kommentarer.. jag har gett upp och jag kommer aldrig att öppna mig och dela med mig om all denna skit till någon som aldrig kommer att kunna förstå. jag är trött på alla som säger att dem förstår och lider med mig. ni kommer aldrig att förstå och jag behöver inte er jävla sympati. jag är så jävla trött på att få höra att mitt liv är självförvållat, att det är något som jag har valt själv och att jag själv är ansvarig för mina val och situationer.. vad fan tror ni, att jag själv valde att leva med denna idioten i nästan 6 år och bli behandlad som skit. att jag valde att min sambo skulle vara otrogen,  skulle jag själv ha valt att min dotter skulle dö, att min pappa tog livet av sig?? aah, blir så förbannad och jag är jävligt trött på dessa människor. tänker ALDRIG öppna mig eller berätta för er om mitt liv igen. aldrig. take it or leave it! ni kommer aldrig att kunna förstå, ni försöker inte ens! ni kommer aldrig att veta hur det är att leva i ett sådant förhållande, ni kommer aldrig att förstå hur man mår eller känner. ni kommer aldrig att kunna förstå mina självmords tankar, mina rädslor, mina tvångstankar och syndrom. så varför i helvete vill ni att jag ska öppna mig, varför vill ni att jag ska berätta om mitt liv, allt jag varit med om om ni ändå bara ska komma med en jävla massa påhopp om att detta är något som jag har valt själv. jag kommer aldrig att förstå mig på er människor. ni är vidriga och en hel hög med idioter. ja nu vräker jag ur mig och jag har all jävla rätt till det. jag har inte valt att leva med denna mannen i 6 år, tro mig, jag försökte MÅNGA gånger att lämna honom men varända gång förföljde han mig och tvingade sig in. jag blev nerbruten, mannipulerad och helt jävla hjärntvättad av denna man. hans ord var min lag! den ända världen och verkligheten som fanns för mig, ja det var den jag levde i. det är snart 4 år sedan jag lyckades ta mig därifrån och det har tagit såhär lång tid att försöka hitta mig själv igen och bygga upp mig på nytt. men än idag så vet jag inte vad som är verkligt och drömmar/minnen/tankar. jag har försökt, jag har VERKLIGEN försökt att ge mig fullt ut men det blev ju som jag redan visste. samma jävla fördommar och påhopp som alla andra. hade jag fått välja själv så hade jag aldrig träffat idioten, aldrig blivit gravid, aldrig gått till skolan, aldrig lämnat min pappas sida. men JAG har INTE valt själv!! när fan ska ni fatta. inte konstigt att jag stänger in mig och har social fobi när ni beter er på detta jävla sätt. vet att jag kanske inte borde sitta här och skriva av mig all skit men just nu skiter jag i vilket. måste få det ur mig och måste få berätta hur jag tänker, känner och mår!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se